måndag 12 april 2010

Mitt öppna uppbrott

Från början var det egentligen inte Ola Rapace jag förälskade mig i, jag förälskade mig i Hoffa. Alltså Jan ”Hoffa” Lenhoff, huvudkaraktären i serien ”Tusenbröder”. Jag var förresten helt betagen av hela serien, för det är en riktigt bra serie. Men mest var det huvudkaraktären som trollband mig. Och, fick jag för mig, skådespelaren bakom. Det var där det började. 2005. Med Hoffa. Sedan tittade jag på de ganska tråkiga Wallander-filmerna fram till Stefan Lindmans död, vilken kom som en obehaglig chock i all tristess. Däremot undvek jag ”Anna Pihl” eftersom jag hade hört att Olas karaktär inte var särskilt sympatisk. Jag ville ju inte spräcka min bubbla (little did I know). Det var också därför jag, efter att ha sett en halv intervju med människan, medvetet aldrig mer tittade eller lyssnade när Ola Rapace skulle prata i egenskap av sig själv.

När jag såg ”Den ömhet jag är värd” av Peter Birro på Elverket för två år sedan nådde min förälskelse sin pik. Jag fick se Ola Rapaces stjärt och förutom det var pjäsen i sig helt fantastisk (fast något annat väntar man sig ju inte av Peter Birro). Där och då var vår (egentligen bara min) kärlek som starkast. Bara dagar senare började det ryktas om att Ola hade blivit anklagad för kokaininnehav och även om ingenting ännu var bekräftat, så visste jag. Och en liten men ändå ansenlig spricka hade börjat tära min bubbla. Man kan tro att lite kokain inte skulle förstöra något, men nu var det ju inte så att jag gillade Hoffa för att han var en bad guy som rånade banker. Hoffa var egentligen en ganska mjuk kille som inget hellre ville än att försörja sin familj. Hoffa skulle aldrig snorta kokain.

Men eftersom jag är den förlåtande typen, en ganska besatt förlåtande typ, så såg jag mellan fingrarna. Jag tänkte att det var en engångsföreteelse, kanske till och med ett misstag. Jag tänkte att innerst inne är han nog rätt bra ändå, Ola. Så kom slaget. Rätt i ansiktet. Ola Rapace har alltså sagt i en intervju, apropå sextrakasserierna inom skådespelarbranschen, att kvinnor har det lättare än män eftersom de kan ”knulla sig till en roll”. Som att vi feminister ska förstå våra fördelar som kvinnor. Och om det inte vore illa nog så säger han dessutom i en annan intervju, den här gången apropå sin fru Noomi Rapaces framgångar, att den nu tv-aktuella Milleniumtrilogin är så dålig att det är sorgligt att den går hem hos folk. Att ”nivån är så fruktansvärt låg” och så vidare. Okej att det kanske inte är världens bästa serie och att framgången är en smula märklig. Men det känns på något vis som att man ändå står bakom den man älskar. Att man inte trycker ner det den personen gör. Och som sagt, Wallander-filmerna är ju knappast det bästa inom svensk film heller.

Ola, jag har faktiskt stått ut med en del under åren, ganska mycket under de två senaste, men det här var droppen. Jag gör slut.


Ursprungligen publicerat i Arbetarbladet.

3 kommentarer:

Kajen sa...

Hatar när det händer. Tycker inte om när människor inte är som i filmerna. Allt och alla borde vara som i filmerna. Hela tiden.

Ord och inga visor sa...

Jag tyckte han var riktigt märklig i Skavlan förrförra veckan...såg ju påtänd ut. O blickarna på sin fru var tvetydiga, såg ut som om de skulle gå hem o ha praktgräl efter sändning. Obehagligt.

Minna sa...

Kajen: Precis! Och allt och alla borde vara exakt som Hoffa.

Ord och inga visor: Jag har inte sett det men det borde finnas på svtPlay. Ska kolla in!