måndag 20 juni 2011

Run Forrest, Run

Jag har alltid varit bäst på snabba, korta sträckor. I högstadiet fick jag faktiskt vara med i klassens stafettlag i en lokal tävling. Det var som en friidrottstävling och förutom just stafetten så skulle alla vara med och delta i alla grenar hur värdelös man än var. Detta innebar att jag även var tvungen att springa åttahundra meter. Åttahundra meter kanske inte låter särskilt långt. Men de där åttahundra metrarna var döden.

Problemet med längre sträckor än hundra meter är att man inte kan använda sitt maxtempo. Mitt problem är att jag inte kan använda någonting annat än mitt maxtempo. Så i skolan sprang jag först hundra meter. Sen fick jag, full av skam, släpa mig fram de sista sjuhundra metrarna. Sedan dess har jag inte sprungit annat än kortare sträckor. Och jag har hävdat att det inte går att göra annat. Att jag helt enkelt inte kan. Jag har provat några gånger och jag har aldrig kommit längre än femhundra meter innan jag flåsar ihjäl mig, segnar ner och dör. Men nu kommer det – FÖRRÄN IDAG!

Yours truly sprang. Jag sprang över tre kilometer non stop och jag hade kunnat fortsätta springa om det inte vore för att min ljudbok tog slut och det helt plötsligt var alldeles tyst i lurarna. Men grejen är att jag ju måste ha hittat tempot, för det var inte ens jobbigt. Jag liksom bara sprang och sprang. Som Forrest Gump.

2 kommentarer:

Lotta Losten sa...

Jag har börjat längta efter att springa. Vilket är konstigt eftersom jag alltid avskytt att springa. Tror att det är nära nu. Det måste liksom komma ut snart.

Förresten: fick du spotifylänkarna?

Minna sa...

Ja! Jag såg dem häromdan när jag satte över spotify till onlinemode. Inte konstigt att jag inte har sett dem tidigare.. Cet Air - La gillade jag! Den kommer lätt med på franskplylisten.