Hemmavid

Det är märkligt hur mycket och hur lite saker och ting förändras under ens bortavaro. Korta frånvaro. På sätt och vis är allt sig likt. På sätt och vis är allt förändrat. Här och där i stan har det smällts upp lyxvillor och lägenhetskomplex och Gävles torg ser ut som en byggarbetsplats man får anstränga sig för att inte gå vilse i. Andersbergscentrum, min barndoms centrum, är uppsnyggat men dött. Det är som om man med plastblommor, glasväggar och eleganta golv har städat bort centrumets själ. Och platsen där jag kysste min första pojke, drack min första folköl och blev varse om hur det är att vara tonåring, en plats som en gång var ytterst levande och ett centrum i ordets rätta bemärkelse, liknar nu mer en upphottad spökstad. Eller ett elegant vardagsrum i ett slott som ingen någonsin besöker.

Men inne i stan fladdrar ån som vanligt förbi biblioteket. Fnasket i plasket, plaskar vidare på rådhustorget. Uteserveringarna är halvfulla en söndageftermiddag. Och efter ett år någon annanstans känner jag mig hemma. Fast ändå inte.