Det här är ingen fredagsblues

Efter att jag har jobbat, en himla hård dag dessutom, så är mitt tåg förstås försenat. I nästan en halvtimme. Jag har stått hela dagen på jobbet och jag har tunga kassar att bära på och nu får jag stå och vänta i en halvtimme. Min rygg är trött. Så kommer äntligen tåget. Fullare än knökfullt. Sen står jag där, i tåget, med mina tunga kassar och min trötta rygg och känner mig lite less. Tåget står stilla osedvanligt länge vid varje station, stationerna känns som hur många som helst och impulsen att skrika rakt ut, som ett vansinnesvrål, kommer snart att vara ohejdbar. Jag kan känna det i halsen. Och i magen.

Men så tänker jag att det nästan är jul. Jag älskar jul. I morgon ska jag julpynta. I den ena kassen ligger det glöggmuggar från Rörstrand. Sen tänker jag att det är första advent på söndag. Och på att då ska jag baka pepparkakshus. Med någon jag är kär i. Då blir jag lite gladare. Jag ler lite där jag står.