Den sista sommaren

Det är kallt, trots att det är mitten av juli. Vädret är nyckfullt och då och då släpper molnen ifrån sig ett par droppar som gör sanden oregelbundet prickig. Vi har sprayat Johannas hår svart och smetat tre lager brunkräm i hennes ansikte. Året är 1997. Sommaren mellan högstadiet och gymnasiet. Om en månad dör prinsessan Diana, när nyheten når mig ligger jag på kökssoffan i Ellinors familjs sommarstuga och är hemligt förälskad. Fast när vi står i lekparken utanför Ellinors hus i Andersberg , utklädda till Spice Girls, lever hon och jag är ihop med någon som påstår sig älska mig men som egentligen bara är ute efter min oskuld.

De kallar oss Spice Girls, jag antar att det beror på att vi är fem stycken och Marie har rött hår. Nu ler jag, slänger med min mörka page och tittar rätt in i kameran. Linda har sitt långa blonda hår i två hästsvansar. De svänger hit och dit när hon studsar fram på sina vita platåskor. Idag är vi Spice Girls. Idag ÄR vi Spice Girls. Ellinor har träningskläder och gnäller över att hon får vara den fula. Hennes mamma tar tålmodigt fotografi efter fotografi. Snart är rullen slut och vi skyndar oss ner till stan och lämnar in den för en timmesframkallning. Fnittrar på äkta fjortismanér när expediten ger oss en undrande blick. Vi har redan köpt Spice Girls samlaralbum och pillat ut bilderna på de riktiga Spice Girls. Gjort plats för oss. Det är Adrian som fyller år och vi tycker att vi har kommit på den bästa presenten någonsin. Tänk så förvånad han ska bli när han öppnar albumet och ser bilderna.

Det är sommaren mellan högstadiet och gymnasiet. Till hösten måste vi åka buss in till stan varje morgon. Gymnasiet. Det känns så vuxet. Så främmande. Det är som att det här är den sista sommaren som barn. Och på sätt och vis blir det ju så. För sen dör prinsessan Diana och någon tar min oskuld. Sen är det liksom löjligt att vara Spice Girls.