Trafikplats Glädjen

Det är en lugnare, mer nertonad Gardell som äntrar scenen på Folkoperan ikväll. Premiären av hans nya show ”Trafikplats Glädjen” äger rum och mina förväntningar är minst sagt höga. Jag älskar Gardell. Jag tycker om hans säregna mimik och hans yviga gester och jag tycker lika mycket om när han är lugn och allvarlig. Ikväll är det förstås en del av det första men mycket mer av det senare än jag tidigare har sett. Inte som att han är allvarlig hela tiden, det är snarare så att det där väldigt överdrivna, som är lite av hans signum, nu är minimerat. Vilket visserligen fortfarande är en del.

Den en och en halv timme långa föreställningen börjar med en föreläsning om HBT(Q) i sann Jonas Gardell-anda, fortsätter med berättelser från barndomen och Mark-skämt. Men sedan kommer den seriösa monologen. Och jag brukar gilla dom, men den här gången slår det fel och efteråt uppstår en förvirrad tystnad. Ingen applåderar. Och jag vet inte om det är meningen eller om tystnaden faktiskt är en pinsam tystnad, som efter ett budskap som inte riktigt har gått fram. Och där någonstans, en timme in i showen, tappar den sin storhet. Om så bara en aning.

Allt som allt är det en bra show för jag älskar Jonas och jag tror aldrig att han skulle göra mig besviken. Jag gillar avsaknaden av musik, sång och vattenhink. Jag tycker om att han står själv på scenen, att det hela känns väldigt naket och avskalat. Intimt och lättsamt. Däremot saknar jag någonting som håller showen samman mellan skämten, en röd tråd. Den finns där men den är som för kort för att användas.