Det går alldeles för fort

Idag fyller Elliot alla redan fem månader. Fem månader! I vanliga fall är inte fem månader särskilt mycket men för en bebis är det ju mer som hundår. Det hinner hända alldeles för mycket på fem månader. Nyss var han bara en liten hjälplös klump som åt, sov på min mage, hickade och bajsade. Och han var ursöt medan han gjorde det och det var himla mysigt att ha den där lille snusandes i örat. Och nu är han så stor! Jag kan inte ens förstå hur det är möjligt. Rent fysiskt har han växt från fyrtionio centimeter till sextiosju och fördubblat sin vikt och stoltserar nu med lite drygt sju kilo. Men framför allt har han blivit stor i det att han helt plötsligt inte alls är alldeles hjälplös. Han kan hur mycket som helst! Okej, skulle jag lämna honom själv så skulle han ju inte direkt kunna ta hand om sig men han kan hålla sin pipmugg och dricka själv. Bara en sån sak är ju helt makalös med tanke på att han bara för en månad sen inte alls ens förstod vitsen med att greppa saker. 

Det är liksom både sorgligt och spännande på samma gång, att han blir större. Jag vill ju ha den här lilla bebisen för alltid och tanken på att han någon gång ska flytta hemifrån gör att jag får svårt att andas. Samtidigt är det ju så himla spännande att se honom utvecklas. Och det ska bli roligt att se honom som vild ettåring och brådmogen femåring och som klok tioåring.

En annan sak som har hänt i våra liv är att Elliot inte längre bebisskriker. Nu gråter han. Hulkar, snyftar och är ledsen "på riktigt". Det händer väldigt sällan. Ibland vaknar han på kvällen och kanske har haft en mardröm och behöver tröstas. Och så igår när han fick sina vaccinationssprutor grät han såklart. Då hade vi att göra med en verkligt ledsen liten bebis, även om han snabbt lät sig bli tröstad bara genom att få vara nära. Jag känner mig tudelad inför den här nya gråten. Den skaver verkligen i mammahjärtat eftersom han låter så innerligt ledsen. Men samtidigt känner jag aldrig så mycket kärlek till honom som när gråten övergår till små snyftningar medan han lutar huvudet mot min axel.Och jag bara vill hålla honom där för alltid. Fast needless to say, så är jag som gladast när min bebis är glad. Vilket är nästan alltid.