Egentid

Igår var jag på bio själv för första gången i livet. En late bloomer på området alltså. Jag har märkt att sen vi fick barn så uppskattar jag så mycket mer att vara själv. "Egentid" är ju ett ord som ofta används i föräldrasammanhang och för mig är behovet av egentid bokstavligt. Egentid är tid som är min egen och som tillbringas med bara mig. Det bästa jag vet nu för tiden är att äta lunch eller ta en fika helt själv. Det är inte det att jag inte tycker om att träffa mina vänner längre eller att jag inte uppskattar deras sällskap för det gör jag ju. Det är oerhört givande att prata med människor som förstår vad jag säger. Men det är också så vansinnigt skönt att inte behöva prata alls. Jag känner att jag behöver det emellanåt.

Så igår var jag alltså på bio själv. Jag såg Interstellar för jag hade hört att den skulle vara bra och dessutom var den en och en halv timme längre än mitt andra val, filmen om Björn Afzelius. Och aldrig förr har det varit så fantastiskt skönt att sjunka ner i en biostol med en bunke popcorn och en stor läsk. Även om jag lite ångrade den stora läsken när det var en timme kvar på filmen och jag inte vågade försöka hålla mig filmen ut eftersom jag ganska nyligen har fött barn. Vilket ju gjorde att tio minuter gick åt till att våndas över att behöva gå förbi bioduken på väg till toaletten och tre minuter gick åt till att faktiskt gå på toaletten. Men annars var det en väldigt sevärd film. Betyget blir ju liksom bra per automatik eftersom jag inte somnade.

Efter bion, och väl hemma möttes jag av min sons tandlösa leende, det där som värmer ända in i själen. Och jag tänkte, hur fånigt klyschigt det än låter, att det skönaste med att vara borta ett par timmar är ändå att få komma hem till det där leendet igen.