Morgonmys

Elliot är ju inte så mycket för att ligga stilla och mysa längre. Han vill framåt! Så fort jag lägger honom på mage på min mage för att kramas börjar han paddla iväg med armar och ben och utstöta ljud av uppgiven frustration. Lägger jag honom på golvet lyckas han oftast ta sig runt i en cirkel men det går sämre att ta sig framåt. Det tycker jag är skönt. Han får liksom inte ha för bråttom iväg och kan gott cirkla runt där på mattan i några månader till.

När hans farmor dessutom berättar historier om hur hon hittade hans pappa på hatthyllan när han var liten så förstår jag ju att det kommer bli en riktig liten vilding av Elliot när han väl kommer att börja ta sig framåt på riktigt istället för att bara cirkla runt. Det kommer troligtvis att bli både kul och svettigt men jag är inte riktigt redo för det än, känner jag. Elliot verkar inte alls känna samma sak.

Jag lyckas dock fortfarande sno åt mig lite soffmys på mornarna. :)