.jpg)
Kom nyss hem från releasefesten för Marie Söderqvists bok ”Status – vägen till lycka”. Det var en intim och trevlig tillställning med få men intressanta människor, gott vin och god plockmat. Men framförallt verkar det vara en intressant bok och jag väntar med spänning på att den ska dimpa ner genom mitt brevinkast så fort den är utgiven. Företaget United minds & Prime PR har gjort en undersökning om vad som är status och Marie Söderqvist (som annars syns bland annat som krönikör i Expressen) har sammanställt detta i en bok som nästa vecka släpps på Norstedts förlag.Hon berättade lite för oss vad som är status, enligt de undersökningar de har gjort. Och det verkar minst sagt jobbigt, det här med status. I Sverige är allmänbildning det som ger högst status. Sedan ska man vara duktig på sitt arbete och gärna ha en egen hoparbetad förmögenhet. Man ska kunna tala många språk flytande och lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor. Man ska kunna bestämma över sin egen arbetstid, ha hög moral, och gärna ha möjlighet att vara ledig i längre sammanhängande perioder. Man ska vara rolig och underhållande, ha ett långt och stabilt äktenskap, vara en duktig talare, ha en egen stil, en examen från ett toppuniversitet samt ha många vänner. Samtidigt som man gör allt detta ska man vara en hängiven och bra förälder (att ha en barnflicka medan man själv gör karriär är tabu). För att sammanfatta det hela ska man alltså, för att uppnå hög status i Sverige, jobba ihjäl sig på alla områden. Man ska göra allt själv. Sedan gärna vara lite blygsam.
Däremot ligger utseende och materialistiska ting inte särskilt högt på den svenska statuslistan. Jag har ännu inte läst boken men jag kan anta att det beror på att man i Sverige, som ändå är ett förhållandevis ganska rikt land där de flesta har råd med en plasmateve, inte ser det att ha sådana saker som särskilt hög status. Framförallt, tror jag, ligger kulturellt leverne långt högre än en ny bil (fast det kan bero på att jag inte har något körkort höhö).
Det känns rätt skönt att jag inte bryr mig så mycket om det här med att ha hög status, det verkar sjukt jobbigt. Men det var som sagt intressant att höra om och det ska bli intressant att läsa mer.
7 kommentarer:
Är det här sant? Hålls det releasefester för böcker i Stockholm på officiell publicistisk nivå?
Alltså, på det viset att kom och ät snittar och prata om budskapet och det djupa innehållet-fest?
Vilken, i så fall, total understrykning av ankdamms-Sverige.
Boken, av din bedömning att döma, verkar inte ha cementerat god judgement av vårt land. Liksom hellre Colin Nutley.
För mig är status att man inte figurerar i Expressen, eller liknande publikationer. :-)
Jag tycker det där låter jättekonstigt. Helt fel even.
Men det ska bli intressant att läsa din recension senare.
Till releasefesterna bjuds branschfolk in, vi bokhandlare står inte så högt i kurs men vi bjuds in ibland. Vilket kan vara bra eftersom det kan vara roligt att veta vad vi säljer. Och veta lite mer om vem det är som har skrivit det vi säljer.
Jag tror att status är viktigare i Sverige än vad man tror, det göms nog ganska väl i jantelagen, därmed inte sagt att jakten på status inte existerar. Men vi gör det väldigt subtilt och kanske inte alltid särskilt medvetet. Men det är trots allt en ganska intressant företeelse. Förövrigt är ju vad man ser som status väldigt individuellt. Individuellt är också vad man anser att status är.
Få av de ovan nämnda sakerna skulle finnas med på min statuslista, om jag nu hade någon.
jag var där också, och tycker att du summerade upp budskapet rätt bra, Minna! Jag har inte heller läst boken men från vad som framgick angående undersökningen och analysen var vi väl en hel del som s aknade ett resonemang kring klass, samt att "boendet" i mina ögon hamnat alltför långt ner på listan som statusmarkör.
Och med boende menar jag inte bara villa kontra hyresetta, utan ADRESSEN. Det är ju inte på grund av mätbara faktorer som ett radhus i Mälarhöjden kostar upp till två miljoner mer än motsvarande hus i Bredäng/Sätra. Adressen = läget och grannarna ger en status folk är beredda att betala dyrt för att ta del av.
Med andra ord torde det knappast existera någon människa med status i detta land.
Plötsligt så känns det väldigt bra ;)
Kram syster =)
Snaxon: Kul! Jag tycker att Sveriges status, på sätt och vis, ganska bra representerade svenskarna som folk. Men visst saknades det saker, som du säger. Som boendeläge.Det kan ju vara så att människor heller inte är helt ärliga i sina svar. Kanske av rädsla att verka ytliga? Det kanske framkommer i boken. :)
Syster: Haha, nä, den där "perfekta" människan har åtminstone inte jag träffat på. Men jag kanske hänger i fel kretsar ;)
Kram!
Skicka en kommentar