tisdag 16 februari 2010

Det började som en skakning

Prolog
Det är så svårt att minnas allt som har hänt. Och det är nästintill omöjligt att hålla reda på vilka minnen som är äkta och vilka som är fabricerade. Inte medvetet förljugna utan mer som i en önskan om att ha varit. Önskeupplevelser. Som den där gången vi åkte pulka nedför Hammarbybacken. Vi skrattade och våra kinder var helt röda av den isande januarikylan. Och när vi tillslut kom ner rullade vi av pulkan och över varandra, om varandra. Och sen, en kyss. Det är mitt starkaste minne. Inte för att det är så speciellt utan mer för att känslan i det är så underbar. Men det har aldrig hänt. Vi har aldrig kastat oss utför Hammarbybacken. Eller tumlat runt nedanför den. Ibland är jag osäker på om vi ens har funnits.

...

Först var det i varje fall maj och våren hade äntligen kommit på allvar. Jag var i behov av ljus och värme, välkomnade solens strålar som lade sig över Stockholm som en slöja av välbehag. Äntligen liv! Staden vaknade långsamt och bakfull den där morgonen. Men jag var tidig, pigg. Ville möta solen på mina egna villkor. Promenerade runt på Söder och njöt av att äntligen vara fri från klädlager. På löpsedlarna skrek väderkunniga om värmerekord. Härledde det hela till klimathotet, menade att vi inte skulle välkomna värmen utan frukta den. Men jag hade svårt att frukta någonting som var så behagligt. Som ombesörjde mina bleka ben nedanför den tunna klänningen med en sådan omtanke. Det var när jag hade gått förbi Slussen och var på väg in i Gamla stan som jag träffade honom. Det var precis där våra ögon möttes för första gången. Medan min klänning lojt fladdrade i morgonbrisen.

”Du!” Sa en röst som var hans, jag tittade upp och han stod där framför mig, nästan alldeles nära. Ögonen var bruna och snälla men trötta när de mötte mina. Det ena hade ett stänk av honungsfärg, en pytteliten droppe som såg ut att ha hamnat där av misstag men som gjorde hans blick lite skev och extraordinär. Han raglade till, fortfarande påverkad efter gårdagskvällens rus. Jag sa ingenting.

”Hör du mig?” Och jag såg hur hans läppar, fläckade av billigt rödvin, formade orden och jag förstod att de var menade för mig. Jag nickade. Kände att jag borde säga någonting, som bekräfta att jag hade en röst jag också. Formade mina egna läppar men från dem kom inte ett ljud. Han drog efter andan, väntade. Förgäves. Så skrattade han till, ett mjukt nästan feminint skratt.”Ha det bra tjejen.” Han klappade mig på axeln, sedan gick han förbi mig och jag vände mig om, följde med blicken hans rygg bort. Mitt på bron lyfte han handen, vevade med den i luften som en vinkning. Som om han visste att jag såg efter honom. Och det var första gången vi sågs, det var första gången han såg mig. Han hade inte en aning då. Men jag visste.

4 kommentarer:

becka sa...

Är det du som skrivit?! Åh, jag vill läsa mer!!!! :)

Minna sa...

Det är det, och det finns en fortsättning :)

essim sa...

Åh, skaplig klipphängare där! Och jodå, ett helt okej ord att använda enligt Språkrådet.

Nyfiken är jag, på fortsättningen. :)

Minna sa...

Klipphängare.. Jag gillar´t! (med två L)