söndag 28 mars 2010

Kära dagbok

Igår åt jag en jättegod trerättersmiddag på East med min fina vän, ”Shotsglaset”. Vi delade en flaska vin, sladdrade sådär som man bara gör med människor man har känt i mer än halva livet. Nästan tjugotvå år faktiskt.

Första dagen i första klass stegade en liten flicka i rosa mysdress och blonda tofsar fram till mig när jag kämpade för att ta mig upp på skolgårdens klätterställning. ”Såhär gö man!” sa hon och hävde sig upp hur lätt som helst. Jag såg förundrat på. När hon frågade ”ska ja hjalpa la?” nickade jag stumt. Hon hjälpte mig upp och efter det var vi nästintill oskiljaktiga skoltiden igenom.

Och även om vi inte ses så ofta nu för tin så kan jag fortfarande berätta allt för henne. Så igår berättade jag varför jag är arg. Och ledsen. Hon häpnade och lyssnade sådär som gamla vänner häpnar och lyssnar. Gav råd, sådär som gamla vänner ger råd. Och även om jag har pratat med mamma (som har lyssnat på mammavis) och Jonas (som har lyssnat på pojkvänsvis) och en del annat folk (som har lyssnat som annat folk gör mest) tänkte jag att det är tur att jag har henne ändå.

Hon har liksom fortfarande förmågan att hjälpa mig upp när jag inte riktigt klarar det själv.

2 kommentarer:

Klokt sa...

Den finaste sortens vän.

Minna sa...

Visst är det.