Det här med gravidkilon

Jag har alltid trott att jag skulle gå upp minst trettio gravidkilon eftersom jag skulle vara en sån som skulle ”passa på”. Jag hade sett framför mig hur jag skulle ha cravings på choklad och tårta och kaker. En craving så hård och mäktig att ingen skulle få komma i min väg och jag skulle vräka i mig med gott samvete eftersom jag skulle äta kaker, choklad och tårta "för två". Och jag skulle skrika åt min kille att springa iväg och köpa den ena efter den andra onyttigheten. Precis så som de gör på film. Och jag hade sett fram emot detta! Jag hade sett fram emot detta så mycket. Det skulle ju vara det bästa med hela graviditeten. 

Jag mådde aldrig illa under min graviditet men det första som hände var att jag helt plötsligt inte kunde äta choklad, alls. Jag tyckte att det var jätteäcklgt. När Roy Fares bakade sånadär härliga kladdkakor i Nyhetsmorgon var jag tvungen att stänga av för att jag inte stod ut med att ens se choklad. För övrigt så var jag inte sugen på några sötsaker eller onyttigheter över huvud taget. Allt jag var sugen på var körsbärstomater. Och det höll i sig i sex månader. De värsta sex månaderna i mitt liv. Sen vaknade jag upp en dag och var helt plötsligt sugen på choklad. Och efter det gick det förstås lite utför med gravidvikten.

Hur som helst så var det ju ändå lite skönt i efterhand att inte ha gått upp de där trettio kilona och nu var ju tanken att jag direkt efter förlossningen skulle börja tappa mina gravidkilon och eftersom det inte var så många så skulle det gå fort. För det hade jag ju tänkt och enkelt skulle det gå också. Dels tänkte jag att man bränner sjukt många kalorier genom att amma, sedan hade jag tänkt gå långa, snabba barnvagnspromenader. Och så skulle jag ju förstås aldrig hinna äta någonting eftersom man ständigt skulle sitta med en skrikande bebis på armen. Återigen blev jag blåst. Amningen funkade inte riktigt, fogarna och bristningarna gör fortfarande så pass ont att jag har svårt att gå längre sträckor och bebisen sover så mycket att jag hinner äta tonvis med choklad. TONVIS! Dessutom går det ju utmärkt att äta det med en hand. Tydligen går man inte ner i vikt av att sitta stilla och äta choklad så istället för att gå ner de gravidkilon jag hade så har jag nog lagt på mig ett par postgravidkilon. Men bebisen verkar tycka att det är jättemysigt att ligga på min mjuka mage. Och så länge han är nöjd… tänker jag och tar en till bit choklad. Jag har ju oceaner av tid för power walks och sallader.Senare.