Första (andra) läkarbesöket

Idag har vi varit på Elliots första läkarbesök. Första läkarbesök på BVC alltså. Vi har redan hunnit med ett besök på akuten. Jag skulle säga att det dröjde ungefär tre veckor av Elliots liv innan vi blev så oroliga att en hel lördag bara tvunget måste spenderas på barnakuten. Han andades lite konstigt. Det rosslade och hade sig. Ju mer han andades desto mer panik fick jag och jag kunde omöjligt komma ihåg om han alltid hade låtit så till och från eller om det var något nytt. Väl på barnakuten rosslade han förstås inte alls. Och ingen feber hade han heller. Sköterskan som undersökte honom sa att han tvärtom verkade hur pigg som helst. Vi hamnade alltså längst ner i prioriteringen och fick vänta i fyra timmar innan vi fick träffa en väldigt pedagogisk läkare som helt klart var väldigt van vid, och kanske en aning trött på, personer som oss. Nervösa förstagångsföräldrar som åker in till akuten så fort bebisen hostar. Vi har alla varit där.

Läkaren undersökte vår son och konstaterade att han var frisk som en nötkärna. Han förklarade för oss som om vi vore dagisbarn att vi inte behöver åka till akuten om barnet inte har feber, inte är ovanligt slött och om han äter som han ska. Vi tittade ned i golvet och skrapade lite grann med fötterna och mumlade ett okejtackhejdå. Men eftersom jag sov helt utan oro den natten så var det klart värt skammen jag kände över att ta upp en stressad barnakutläkares tid i onödan. Dessutom är mitt barn det viktigaste som finns i hela universum, det måste han ju förstå.

Men idag har vi alltså varit hos barnläkaren på BVC, för att vi var kallade. Faktiskt. Allt såg fint ut. Läkaren klämde, kände, lyssnade och Elliot fick sin första vaccinering och doktorn var mäkta imponerad över hur stark han är. När man lägger vår knappt två månader gamla bebis på mage så tar han sig upp på armarna och lyfter inte bara nacken utan även hela bröstet. Det är sånt man skryter om nu för tiden och om två veckor ska vi börja på vår föräldragrupp, jag kommer att vara odräglig. Jag känner det redan nu. Jag kommer bli en sån vars barn är helt klart bäst på allt. Vilket jag i och för sig antar att de andra föräldrarna också kommer hävda att deras barn är. Så kommer vi alla prata om hur bra våra avkommor är och ingen kommer att lyssna. Det blir kul.