Min egen amningshets

Med föräldraskapet kom också ”Det ständigt dåliga samvetet”. Det känns som om jag inte är ensam om att betvivla mina moderliga förmågor emellanåt. Trots att jag gör det bästa jag kan undrar jag ibland om jag gör det tillräckligt bra. Det är ju ändå ett liv man ska ta hand om. En liten parvel som en dag ska bli en riktig och trygg människa full av empati och goda värderingar. Det är ett tungt ansvar.  Och då har det svåra knappt ens börjat ännu. Men för mig började skuldkänslorna redan första veckan när amningen inte fungerade som den skulle och det kändes som ett så himla stort personligt misslyckande. ALLA kan amma. Utom jag. Det ville sig liksom inte riktigt och jag kämpade i sex veckor men gav till slut upp och bestämde mig för att låta bli. Jag tyckte att det var mer värt att jag och Elliot fick lugna, fina matstunder istället för att han skulle bli arg och jag ledsen och när det ändå slutade med att han fick ersättning för att bli mätt.

Frågan som gnagde i mig direkt efter beslutet var om jag hade kämpat tillräckligt hårt. Och jag ältade om hur jag hade kunnat göra det bättre och hur jag hade gjort om jag hade fått göra om allt redan från BB. Och framför allt kände jag mig som en sämre mamma för jag inte gav mitt barn det mest urmoderliga man kan ge. Men ju mer förankrad jag blev i mitt beslut desto mer lättade det dåliga samvetet. Och det hjälpte också att vår underbara BVC-sköterska sa att det inte är amningen som definierar mig som mamma. Det är inte amningen som gör mig till en bra mamma.

Jag skulle vilja säga att den här amningshetsen jag kände det berodde på samhället. Att det finns en stress därute om att man SKA amma men nästan överallt där jag har läst om amning har det stått ”eller ersättning” som ett alternativ i parentes och att alla familjer själva väljer vad som är bäst för dem. Och när jag har tagit fram flaskan inför folk så är det ingen som har så mycket som höjt på ögonbrynet och trots det har jag nästan hysteriskt börjat förklara mig. Att ”Jag faktiskt VILLE amma men att det inte GICK”. Tvärtom, så är det flera  jag har pratat med som har sagt till mig att de inte heller ammade sina barn. Jag antar att skulden och det dåliga samvetet till viss del kommer utifrån men framförallt har det kommit inifrån. Det har varit jag som har varit besviken på mig själv. Jag har haft känslan av att redan från första början ha misslyckats som mamma.

Det tog ett par veckor men nu har jag landat i mitt beslut och accepterat flaskan. Jag är ingen sämre mamma för att jag inte ammar. Min son får i sig all näring han behöver, våra matstunder är oftast supermysiga och vi har ett jättefint samspel. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att hittills är jag en rätt okej mamma. Sedan får vi väl fråga Elliot vad han själv tycker när han är sexton och inte får åka iväg till Ibiza med sina kompisar.