Ilskan

Jag har aldrig varit så obefogat arg på folk så ofta som jag är nu för tiden. Jag är ständigt irriterad på ganska många människor när jag och Elliot är ute på våra promenader och när det är tänkt att Elliot ska sova. Igår blev jag helt vansinnig (inombords så klart) på en söt liten tant som dundrade rätt in i min barnvagn med sin kundvagn på Hemköp. Jag kollade panikartat ner på Elliot som fladdrade med ögonlocken medan den lilla tanten pep ett glatt ”ursäkta” och fortsatte vidare som om ingenting hade hänt. Jag skrek inte efter den glada, gulliga lilla tanten att se sig för i fortsättningen men inombords muttrade jag både länge och väl innan det såg ut som om Elliot skulle återgå till sin djupsömn. Men precis när det såg ut som om han skulle somna om igen tjöt en femåring av lycka över att ha lyckats övertala sina föräldrar att få godis. Elliots ögonlock slogs upp och man kunde bara se på honom att det var kört och jag blängde mig ilsket omkring och gav pappan till det lyckliga barnet en ond blick egentligen bara för att han och hans barn fanns till. Lyckligtvis såg han den inte eftersom han stod med ryggen åt mig.

Annars var jag häromdagen arg på en kvinna som kallade in sin hund, en man som kastade en glasflaska i återvinningen, någon i vår trapp som slängde sina sopor uppe i trappen medan vi stod precis utanför soprummet samt otaliga människor som har slagit igen sina bildörrar och några som bara har pratat i sina mobiltelefoner. Och förstås alla hundägare med hundar som skäller. Och så andra människor och saker som låter på ett eller annat sätt. Och jag kokar och kokar och det känns som om jag stövlar fram som världens argaste tyrannosaurus rex på våra harmoniska höstpromenader.

Oftast vaknar ju inte Elliot. Han har ju egentligen inte ens svårt att sova längre, men den irrationella ilskan går liksom inte att stoppa ändå. Och jag svär över att folk inte kan ta lite jävla hänsyn. Så arg är jag. Jag ilsksvär i tankarna. Det känns lite svårt att ta in, att världen liksom inte kretsar kring mig och mitt barns sömn. Men innerst inne förstår jag ju att andra människor måste få lov att existera. 

Tänker på det där klippet i Family Guy med Julia Roberts och relaterar. "Me, me, me, ME!"