Reaskörd numero uno

Jag har lyckats släpa hem halva min reaskörd idag. Den här halvan består av Måns Ivarssons Lundellbiografi Vill du ha din frihet får du ta den, The Poster in History, Art Deco – the golden age of graphic art and illustration, Jan Jörnmarks Övergivna platser, The Hulton Getty Picture collection 1960´s samt 1970’s, Bob Dylan complete discography, Michael Streissguths Cashbiografi, Katrine Kielos Våldtäkt & romantik samt den hemliga presenten (ej med på bild). Det hela gick på 495 kronor. Fyrahundranittiofem kronor! Det är ju ingenting för så många fina böcker och om den andra halvan går för ungefär samma pris så blev det inte så farligt dyrt det här ändå.

När jag kom hem hade jag fått ett kort med posten. Från mamma och pappa, of course. Jag har tydligen andranamnsnamnsdag i morgon. Det hade jag helt glömt bort. Då kan jag lätta mitt samvete och låtsas att alla böcker är en namnsdagspresent till mig själv. Så, grattis till mig!

Mitt nya offer

Jag har köpt en ny blomma! Jag gick till en blomaffär (i Farsta förstås) och sa att jag ville ha en lättskött, billig blomma. Lättskött eftersom den annars dör i min tuffa hemmiljö och billig eftersom den troligtvis kommer att dö ändå. Expediten visade på mig ett antal ”lättskötta” blommor. Bland annat en orkidé. Jag har alltid velat ha en orkidé men jag var lite misstänksam mot hennes förslag eftersom jag har förstått det som att orkidéer inte alls är särskilt lättskötta. Fast hon, expediten, försäkrade att just denna sort var det. Hon sa att den bara behöver vatten en gång i veckan.

En gång i veckan? Jag tror att jag har vattnat min nuvarande blomma tre gånger sen i september. Jag vill ha en blomma som klarar det, sa jag. Det hade de inte. Men jag litade ändå inte på henne med den där orkidén som dessutom säkert var rätt dyr så jag köpte blomman ovan istället, vad det nu är för något. Det gäller att inte bli för fäst vid den. Jag ger den ett halvår. Max.

Dessa beslut

Beslut kan vara bra. De kan vara dåliga. De kan vara roliga. Kanske inte att fatta men det man nu beslutar sig för att göra. Att besluta sig för att klockan två på natten gå över till en vän med en flaska vin och se en halv säsong av Californication tillhör ett av de bättre. Sämre. Och roligare.

Jag är trött. Så trött. Och av allt det där nyttiga och duktiga jag skulle göra idag så kommer nog inte ens hälften att bli gjort. Men Californication är så bra, på något slags guilty pleasure-vis. Så jag skulle tro att det ändå var värt det. David Duchovny liksom. Sen är väl min kompis inte helt otrevlig att hänga med heller.

Med små kliv framåt

-VAFANGÖRU? Slog du mig? Ska jag tillkalla polis!? FINNS DET NÅN VAKT HÄR?
-Jag slog dig inte. Jag knuffade dig. FÖR ATT DU KNUFFADE MIG FÖRST!
-Jävla idiot!

Första readagen får tydligen sjuttioåriga gamla farbröder att bete sig som småpojkar. Utöver den där lilla incidenten så har det flutit på bra i butiken och kunderna har varit ovanligt trevliga, glada och tacksamma. Det är dagar som dessa jag verkligen tycker om att vara på mitt jobb. Det har varit en bra dag med andra ord.

När jag kom hem såg jag dessutom att jag kommer få mer i lön än väntat. Hej alla reaböcker som jag har lagt undan! Jag är uppe i ungefär femtonhundra kronor tror jag. Med avdragen rabatt. Bland dem finns den bästa presenten någonsin. Den är till Johan och han kommer att bli så glad så glad. Gladare än när han fick boken som beskrev alla andra världskrigets tankar. Från alla länder. Med bilder. Man kanske kan tro att det inte går att bli gladare än så, men det är faktiskt möjligt.

En annan sak som har gjort mig på bra humör har att göra med besöket jag hade över natten, hon som fick mig att inse att jag är på väg. Jag har ju mina mål och meningar men jag har tänkt att jag egentligen är alldeles för lat för att uppfylla dem men hon påminde mig om att jag ju faktiskt håller på. Jag tar mig framåt. Om än med små små kliv. Jag sitter inte och skräpar medan mina drömmar svävar ifrån mig, som jag har inbillat mig själv att jag gör. Vad det hela mynnar ut i, det får vi se. Men sådana insikter är hur som, värda hur mycket som helst.

Jag känner mig glad. Peppad. Och i morgon är jag ledig. Yay!

Snö

Igår var vi och såg Laleh, jag och inte min syster. Egentligen var det så att min syster fick Laleh i julklapp men hon (systern, inte Laleh) blev oturligt nog sjuk lagom till den stora kvällen så istället släpade jag med mig min kompis DD.

Cirkus var relativt fullsatt och fullstått. Och Laleh var precis så där bra att man fick gåshud. Fast emellanåt blajade hon iväg lite väl mycket. DD tyckte att det var sött, jag tyckte att det var tråkigt. Men människan (Laleh, inte DD) har sannerligen en fantastisk röst och hon sjöng verkligen alla de där låtarna som jag älskar. ”Han tuggar kex”,” Live tomorrow” och ”Hide away” från första skivan. ”November” och ”Call on me” från andra och så förstås de flesta låtarna från hennes nya. Låtarna spelades sällan rakt av och lät heller aldrig så som de gör på albumen och det kan jag väl tycka är lite charmen med att se någon uppträda live. Som första inropningslåt körde hon ”Snö”. Det var mäktigt. Det var bara hon och inga körer. Det blev liksom större då på något sätt. Hennes röst blev större ensam.

När vi kom ut efter konserten så snöade det verkligen. Vi promenerade till stan, typ. Drack öl på ett hak som vi hittade efter att ha snurrat runt i säkert en halvtimme. Sen åkte vi hem till mig. Idag vid tre, när vi vaknade till liv igen, var det mer snö ute än vad det har varit på hela vintern. DD hade trasiga gympaskor. Och ankelstrumpor. Hähä.




En av mina favoriter från nya skivan.

Killen med pallarna

Jag är lite kär i killen som har kommit med våra rea-pallar. Eller kär och kär, jag har bytt typ tio ord med honom. Men han har någonting. Han har ”det där”. Jag blir väldigt blyg kring sådana människor. Blyg på ett hispigt sätt. Hispigt som i att prata för mycket, slänga grejer omkring mig, ramla och andra inte så charmiga egenskaper. Därför har jag försökt hålla mig borta så mycket det går när han har kommit. Och när jag har behövt prata med honom så har jag stammat fram korta meningar. Helst bara ord. Som ”där” eller ”här”. Väldigt charmigt. Och inte en speciellt bra strategi om man vill fånga någons intresse.

Idag var sista dagen han skulle komma med pall. Sista dagen någonsin jag skulle träffa honom. Varje dag har han fått en bulle så jag tänkte igårkväll när jag var ensam och hög på choklad att jag skulle skriva mitt nummer på bullpåsen. Jag tänkte att om han ringer så är ju det kul, på ett illamående nervöst sätt, och om han inte ringer kan jag alltid anta att han aldrig såg numret på påsen. Idag fick jag fram ”Går det bra?” när han drog en pall förbi mig på lagret. ”Ja, det här är den sista” sa han och log (kanske), våra blickar möttes i alla fall tillräckligt länge för att jag skulle bli obekväm och känna mig vindögd. Sedan drog han pallen vidare ut i butiken. När han kom tillbaka sa han ”Det där var sista pallen.” och jag sa ”Ja.” Han sa "Jaa, men hej då då" och jag sa ”Tacksåmyckethej”.

Ja och så var det med den saken. Bullen låg kvar på köksbordet. Och mitt nummer var aldrig ens i närheten av påsen som han aldrig fick. Och tänker på vad vi skulle ha sagt vid en eventuell dejt.

”Jaha” skulle jag ha sagt ”har du kört pallar till andra butiker också?”
”Ja” skulle han kanske ha svarat.
”Mycket pall” skulle jag ha fortsatt.
”Ja” skulle han ha svarat.

Sen skulle vi kanske ha hånglat lite.

Halvfärdigt

De tillhör samma serie, de här två. ”Censur”. De är inte klara. Kommer nog så aldrig heller att bli. Jag har hundra grejer jag vill ändra. På båda. Men för nu har jag lessnat på dem, ska istället börja med en tredje snart. Jag vet i mitt huvud hur den ska se ut fast den kommer aldrig att bli klar, den heller. Men tanken är att den på något vis ska binda ihop de två andra. Det är tanken alltså. En halvfärdig triologi är inte tanken, egentligen.

Blå tystnad

Now show me yours

Det är mycket jobb nu, kaos inför rean. Jag har redan valt ut tio böcker jag ska köpa och då är det bara sju av nitton pallar med böcker som har kommit ännu. Men det är okej. Jag har möjligtvis råd, tror jag. Dessutom får jag ju halva reapriset. Det verkar mest bli musikrelaterade böcker. Cash, Dylan, Lundell, Bob Marley, skivomslag. Men jag har även snappat åt mig Poe. Ett par fotoböcker och en om Stockholm. Det kommer att bli dyrt. Det är ingen tvekan om saken. Någon som vill köpa mina halvfärdiga tavlor kanske? Halva priset..

Blå tystnad

Jag målar. Målar målar målar (fast mest jobbar jag). Jag är själv förvånad över det tålamod jag tydligen besitter när det kommer till målandet (och aldrig annars). Jag kan hålla på med en tavla i flera dagar. Uppåt veckor. Fast jag blir aldrig klar. Jag lessnar och går vidare till nästa (och där känner jag igen mig själv, igen).

Det är skillnad på att måla och på att skriva. Texter blir färdiga på ett annat sätt. De får så lov att vara klara. Men när jag tittar på någonting jag har målat finns det alltid plats för förbättring. Det blir tröttsamt tillslut. Så tröttsamt att mitt nyfunna tålamod tar slut. Fast det hela kan ju bero på att jag inte är särskilt duktig på att måla. Men det är ändå roligt, på något vis. Särskilt roligt skulle det vara om någonting någon gång faktiskt blev färdigt.

If it fits in a toaster, I can cook it

Så länge det finns gröna blad så finns det hopp! Väl?

Och sen undrar jag; om vattnet som kommer ur tvättmaskinen är mörkgrått beror det på att tvätten var väldigt smutsig och nu är ren? Eller kan det vara så att mina vita kläder där inne nu mer är ljusgrå? Jag vet inte om jag vågar öppna.

Synd att jag inte levde på 40-talet. Jag skulle helt klart ha varit den perfekta hemmafrun…

Göteborg!

Jag kan inte prata idag.
Men jag hade jätteroligt igår!



(Låten i videon har egentligen ingenting med kvällen igår att göra.)

(Platsen i rubriken till inlägget har egentligen ingenting att göra med mina whereabouts igårkväll, heller.)

Intressant

Sickade ett sms apropå ett annat sms:
”Ska jag tolka din tystnad som att jag är ointressant som vän? :P”

Fick tillbaka:
”Sorry tjejen. Jag brukar inte kolla denna telen. Men nej, du är inte intressant.”

Nähe? NÄHE. Först tänkte jag att det var väl trist. Tänkte att ja, men då är det så. Inte mer med det. Sedan tänkte jag att det var väldigt upplyftande ändå på något sätt, med en människa som vågar vara så rak och ärlig. Han är inte intresserad av att vara vän med mig och uttrycker det mer än klart. Bra då vet jag. Inget att slösa tid och energi på. Inget krångel. Inga kommande pinsamma stunder när man stöter på varandra av en slump. Sedan blev jag stött. Vadå inte intressant? Hur intressant ska man behöva vara för att vara någons vän? Hur ointressant är jag egentligen? Jag höll som bäst på att formulera ett subtilt inte så spydigt svar när jag fick sms igen:

”OINTRESSANT menar jag förstås!” Följt av ett telefonsamtal jag inte hade möjlighet att besvara och ett trevligt röstmeddelande i mobilsvar.

Jaha, ja men då så. Jag är ganska intressant, faktiskt.

Vi levde och dog

vi levde en gång
bakom vinbärsbersån
där fåglarna åt sig fulla
och vi såg dem
kräkas upp livet åt sina ungar
sen när hösten kom
flög de
och vi dog
i deras vingslag

Alla hjärtans dag

På lördag är det Alla hjärtans dag. Det är ganska svårt att ignorera det faktumet när man jobbar i butik, för att inte säga helt omöjligt. Särskilt när butiken är full av nallar, hjärtan, kärleksböcker och vepor som säger ”Du missar väl inte Alla Hjärtans Dag den 14/2”. Hur ska jag kunna missa det? Dessutom är det jag som har hängt upp dom där förbannade sakerna. Och strategiskt placerat röda sammetsböcker och grå kärleksnallar invid kassan.

Hur som helst, eftersom Alla hjärtans dag är just på en lördag så vill jag uppmana alla mina beundrare (mamma) att skicka Alla hjärtans dag-kortet på onsdag eller torsdag så att det kommer fram i god tid.

Puss!

Filmtips

Blindness. En film baserad på en novell av Nobelprisvinnaren José Saramago. Det kan vara en av de bästa filmerna jag någonsin har sett (vilket jag visserligen säger efter ganska många filmer, men ändå). Den är nästan som en blandning mellan den tyska filmen Experimentet som är baserad på The Standford prison experiment och M. Night Shyamalans The happening. Fast oändligt mycket bättre än båda och ändå långt ifrån liknande. Äh. Man måste nog se den. Man MÅSTE se den. Kommer på video/DVD i mars, tror jag.

Y tu mamá también. En mexikansk film som handlar om två unga män som är bästa vänner och förälskar sig i samma kvinna. De ger sig ut på en resa tillsammans med henne, en resa som ska komma att förändra deras vänskap. Se den också väl? En vän till mig sa, när hon rekommenderade den till mig, att den här filmen är det närmaste porr man kan komma utan att det är porr. Men det vet jag väl inte om jag kan hålla med om. Fast det är ju en del naket, det är det. Och sen var det inte därför jag ville se den heller. Faktiskt. Fo sho.

Bonusen i båda filmerna är Gael Garcia Bernal. Om man nu skulle behöva någon bonus.

En viktig liten fråga

När människor är onyktra, gör och säger de då saker de inte menar? Eller gör och säger de saker de annars inte skulle ha vågat? Och om det varierar; hur ska man då veta när och vad som är vilket? VA?

Tacksam för svar.

Ps. Det är inte tjejen i bloggen som skrivit frågan.

Mot Farsta!

Farsta är grejen, om ni inte visste det. Farsta har allt. Jag älskar Farsta. Jag tänkte att jag skulle åka dit idag för att leta upp en blomaffär. Min enda blomma spelar nämligen på väldigt sista versen. Dessutom skulle det vara fint med ännu en blomma, utöver den som måste ersättas. Det får förstås bli några billiga exemplar eftersom de bara kommer att leva i högst ett halvår. Inga sjuhundrakronorsfikusar alltså. Fast jag skulle vilja ha en orkidé men jag har hört att de är jättesvåra att hålla liv i. En kaktus skulle nog vara mer för mig. Men skit i blommorna nu. Jag ska även kolla efter en eller två saker till ikväll. Ikväll blir det åka av! Eller alltså… inte så. Ähm.

Äh.

Mot Farsta! Snart. När stänger de där idag egentligen?

Äntligen fredag

Slussenterminalen verkligen andas fredag när jag sitter där och väntar på mitt tåg. Människor går med systemkassar, möts, bestämmer möten och hela luften är full av förväntningar inför kvällen. Det är nästan så att jag också blir sugen på att gå ut. Gå på fest. Dansa. Dansa. Men med ett glas vin på den här veckan skulle risken vara väldigt överhängande att jag skulle somna rätt omgående. Risken är ganska överhängande utan vin också.

När blev jag så här trött och tråkig? Har jag blivit gammal? Nej, jag föredrar fortfarande att skylla allt på den här gråkalla trista årstiden. Hur andra orkar, det är ett mysterium. Solsemester på Kanarieöarna kanske. Själv hoppas jag på våren. Jäklar, va jag ska dansa i vår. Bara för att, liksom.

Queen of the ice

Okej. Okeeeeej. Jag erkänner, jag vågade inte vara ute på isen i mer än fem minuter i måndags. Resten av tiden satt jag på bryggan i mina skor och drack varm choklad. Men ni skulle ha hört hur det sjöng om isen. Det lät som någonting hämtat direkt ur en katastroffilm. Eller skräckfilm, typ hajen. Fast med is. Och utan haj. Jag tror att jag fick lite panik, och skridskorna var oslipade så jag kom minsann ingenstans heller. Dessutom fick allt tjat om att man måste ha dubbar på sjön, mig att bli lite extra nojig, för några sådana har jag väl inte. Och tillsammans med isens dånande fick det mig slutligen att inte våga åka alls.

Så där satt jag på bryggan och kände mig lite dum när en traktor kom körandes över isen. Men ni skulle ha hört! Det var nästan så att man kände vågorna skvalpa där under. Jag är inte redo att dö än, det är jag faktiskt inte.


Nästa helg kanske.

Efter två öl på Kontoret

”Jag tror inte att jag har någon chans. Han älskar Frankrike, alltså fullkomligt ä l s k a r. Så hörde jag att han har träffat en tjej som har ett litet Château där. Inte ett hus eller så, utan ett slott! Vad har jag att komma med? Ett skitkallt litet tvårumsruckel, på Öland. Dessutom har jag aldrig ens varit i Frankrike.
[…]
Äh, han är säkert en torrboll innerst inne ändå.”

Jag fullkomligt ä l s k a r hennes bittra positivism.