Fångar perspektiv

Vandrar på raka vägar och krokiga stigar mellan kvarteren på skogskyrkogården. Grönskan är nästan bländande så här års och det är obeskrivligt vackert. Och lugnt. Förutom ett par människor som strosar omkring. Och några trastar som leker i vattnet. Jag fattar beslut. Jag gör det som bäst när jag går. Som om rörelsen i benen liksom får igång huvudet. Jag ifrågasätter idéer. Tänker över händelser. Funderar på saker jag har gjort. Och inte gjort. Men framförallt på vad jag vill göra. Sia håller mig sällskap i lurarna medan jag kommer fram till sådant som borde ha varit så självklart enkelt. Det måste komma någonting bra ur allt.

Men så kommer jag fram till kvarter 43. Det måste vara barnens kvarter. Bredvid små blygsamma gravstenar och enkla träkors bor nallebjörnar och leksakståg, dockor och annat färgglatt pryttel, som ett leksakskollektiv av förlorad kärlek. Och jag inser att det jag har i tankarna egentligen inte spelar någon som helst roll.