Judith

Jag låg naken på hans golv och bläddrade i en bok av Hjalmar Söderberg, ”Den allvarsamma leken”. Jag hade rotat fram den ur hans överfulla bokhylla och nu värkte skulderbladen mot de svala golvplankorna. Han satt på sin säng, såg på mig när jag förstrött bläddrade sida efter sida utan att egentligen fästa blicken vid orden. Ibland fladdrade något av ljusen till, liksom som för att göra mig uppmärksam på att de fanns. Han pratade om Judith. Han pratade alltid om henne när vi sågs. Hon som hade förstört honom. Hon som hade gjort honom oförmögen att älska, någon annan. Det gjorde mig ingenting att han pratade om henne. Sättet han sa hennes namn gjorde att jag kom att avguda det. Judith.

Jag låg naken på hans golv, vände blad på blad i någon annans kärlekshistoria och tänkte på henne. Undrade vem hon var. Föreställde mig hur hon såg ut. Mörkt hår, blå ögon. Höga kindben och speciell näsa, kanske till och med en aning skarp. Vacker. Judith måste vara en klassisk skönhet, en sån som inte liknar någon annan. Stolt och rak i ryggen med luggen lite över ögonen och leendet.. alltid som halvt. Jag såg henne egensinnig och stark. Det sista visste jag att hon var. Det hördes när han pratade om henne. Han ville så gärna hata henne. Men allt hans hårda ord om henne sa mig, var att han älskade henne. Fruktlöst. Det hördes i hans röst. Och i hans sätt att säga hennes namn.

När ljusen brunnit ut låg vi med varandra.
Och tänkte på henne, på Judith.


”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet." Hjalmar Söderberg