lördag 8 november 2014

Till månen och tillbaka

Jag hade egentligen inte tänkt skaffa barn. Jag har aldrig varit intresserad av barn och aldrig haft något sug efter några egna. Och hjälp vad tröttsamt jag tyckte att det var med människor vars hela liv och sociala medier kretsade kring deras barn. Det var verkligen ingenting för mig. Vi reste runt i Europa och drack vin och åt sena middagar på fina restauranger som det typiska DINC-paret vi var och jag älskade mitt liv.  Men efter att jag hade fyllt trettio började ändå något att knorra inuti mig. Först ganska tyst men sedan lite högre och högre.  Jag kände plötsligt en obeskrivlig längtan efter ett litet liv att ta hand om. Kanske inte just där och då, men någon gång i en inte allt för avlägsen framtid kunde jag nog tänka mig en alldeles egen liten miniperson. En liten avbild av mig själv.

2014 sa vi. 2014 är året då vi försöker oss på att skaffa en bebis. Man måste ju börja någon gång och man får ju räkna med att det tar några månader. Och det fanns självklart en rädsla för att det inte skulle gå alls. Två och en halv vecka efter att vi kommit hem från vår nyårsresa till Paris kunde jag konstatera ett väldigt tydligt, blått plus på Clearblues graviditetstest. Jag var så lycklig och rädd och panikslagen. Men mest lycklig. Eller kanske mest rädd. En graviditet innebär konstant rädsla för en sådan som jag, en sådan som har ett kontrollbehov av en annan värld. Helt plötsligt hade jag den här grejen, inuti mig, som jag inte kunde kontrollera alls. 

De första tolv veckorna vågade jag knappt gå på toaletten för att jag var rädd nästan varje gång för att upptäcka ett missfall. Sedan skulle vi göra KUB och då var jag rädd för att det inte skulle finnas någon bebis alls där inne och för resultatet. Så den konstanta rädslan för att inte äta ordentligt, för att barnet inte skulle växa och utvecklas som det skulle. Senare vid det stora rutinultraljudet var jag så nervös att jag trodde att jag skulle kräkas. Men efter det kom en period då jag var en aning coolare. Dessutom hade jag börjat känna rörelser och ingenting är så tryggt för en gravid kvinna som att känna de där små, små sparkarna och buffarna från personen i magen. En person som man redan älskar över allt förstånd och som är mer dyrbart än någonting annat i livet men som man ändå på något vis inte kan skydda än. Sen blir man större och tyngre och sparkarna kraftigare och rädslan ersätts av ren och pur längtan efter att få träffa personen som lever sitt vardagsliv därinne. Som boxas och hickar och har sig. Som går helt bananas när man äter lite för stark mat och som sover när man själv är vaken och tvärtom. Man börjar undra hur han ser ut, kommer han att ha hår när han föds? Vilken ögonfärg kommer han att få? Vem kommer han att vara lik? Kommer han att ha min uppnäsa?

Sju dagar innan beräknat datum gick vattnet och två dagar senare fick jag värkstimulerande för att hjälpa förlossningen på traven och jag har aldrig varit så uppspelt inför någonting som jag var den dagen. Jag såg fram emot det här så mycket. Jag såg fram själva upplevelsen. Jag såg till och med fram emot smärtan som ingen hade kunnat beskriva för mig men som jag hade förstått skulle vara nästintill ohanterbar. NU HÄNDER DET! Tänkte jag exalterat och skakade av endorfiner och adrenalin. Och det hände. Det hände verkligen och ont gjorde det. Jag hade sagt innan att jag minsann skulle klara mig utan Epidural. Jag var livrädd för den, jag hade läst så mycket om negativa upplevelser där den hade verkat fel, inte verkat alls eller gett biverkningar så vidriga och långdragna att det  inte var värt själva bedövningen. Men när mina värkar var igång för fullt och jag upptäckte att jag bara blev kräkfärdig av lustgasen tog jag ett hårt filmiskt tag om barnmorskans arm och skrek nästintill panikslaget efter Epidural. Jag struntade i om jag så skulle bli förlamad i benen för resten av livet bara det slutade göra ont. Jag fick inga biverkningar alls och det slutade göra ont (och jag började tjata om bajs).

Ungefär tre timmar senare fick jag äntligen träffa personen som hade huserat i min mage under så många månader, som jag aldrig hade träffat men som jag ändå tyckte att jag kände på något vis. Han kom ut alldeles röd, skrikande och helt perfekt. Jag visste redan innan att jag älskade honom men jag hade aldrig kunnat förstå innan hur mycket man faktiskt kan älska en person man precis har träffat. Någon som är så liten och så helt beroende av mig. Jag var helt euforisk. Hög, nästan. Jag kan fortfarande knappt förstå att det är sant, att just jag fick bli mamma till den här.


Och det var så det gick till när jag blev en sådan där person vars hela liv och sociala medier kretsar kring sitt barn. Världens mest underbara varelse. Mitt allt. Som jag älskar mer än till månen och tillbaka.För alltid.

2 kommentarer:

Mille sa...

Ja, vi alla vandrar vi denna väg. Helt jävla fantastiskt om du frågar mig. :) Lite bonus också att "ge igen" på alla de som plågats med sitt "barnältande", hehe. ;)

Och inte blir man mindre orolig att något ska hända det finaste man har. Men det hör väl till antar jag och är väl ganska sunt också tänker jag (inom rimliga gränser förstås).

Minna sa...

Ja, det är ju svårt att ens bry sig om någonting annat just nu. Allt som inte är barnet känns bara ovidkommande och oviktigt. Bebisbubblan kallas det visst, kommer nog att vara kvar här ett tag :)

Oroa sig kommer man alltid att göra. Om så ungen är trettio.