I dödens närvaro

När dagens välförtjänta huvudvärk äntligen hade släppt lite grann beslutade jag mig för att ta en promenad genom Skogskyrkogården. Där varvas praktfulla familjegravar med enkla träkors. Stora blombuketter satta i vaser, enkla rosor varsamt placerade över platta gravstenar, vildvuxna buskar och välansade rabatter om vartannat. En del stenar är så slitna att det inte ens går att se om det någonsin har stått någonting på dem, de står helt vint och skevt. Andra ser helt nya ut fastän de är nästan hundra år gamla.

Jag såg tre personer stå vid en grav. Två män och en kvinna. Den ene mannen stod på knä framför gravstenen. Den andre hade sin hand på hans axel. Kvinnan stod ett par steg bakom med en blombukett i handen. Overkligt, nästan som en filmscen. Jag svängde av och gick åt andra hållet. Jag ville inte störa dem i deras sorg. Jag ville inte att de skulle känna min närvaro, känna det som att jag inkräktade på någonting som var deras.

Den är oändligt stor, Skogskyrkogården. Och obeskrivligt vacker. Särskilt de äldre delarna och den monumentala kullen. Jag gick mot den, bort ifrån de sörjande. Väl där uppe stannade jag en stund. Satte mig ner på en av bänkarna och såg på blommorna och ljusen. Tänkte på dem jag saknar och på deras gravar som jag aldrig någonsin besöker. Men jag kan tycka att det inte spelar någon roll var någonstans man tänker på dem. En gravsten är en gravsten och ingenting annat. När jag dör vill jag ligga i en minneslund. Där finns det alltid ljus som är tända och där är det aldrig mörkt och grått och ensamt.

Det måste vara vackert där när det är allhelgonahelg. Då när alla tänder ljus för de sina. Hela dalen måste bada i ett fladdrande gulaktigt sken om kvällen. Jag har bestämt mig för att gå dit då. Till minneslunden i den oändliga Skogskyrkogården. Jag ska tända ett ljus, för dem jag saknar. För dem jag älskar.