torsdag 30 oktober 2008

This is the life

När man är på konsert så är det minst lika roligt att iaktta människor runt omkring en som att titta på artisten som faktiskt uppträder. Särskilt om man har ståplats. Och är kort. Tårna måste ju få vila emellanåt.

Bredvid mitt sällskap stod en tjej och en kille. Han i vit skjorta betydligt äldre än henne och totalt ointresserad av uppträdandet men desto mer intresserad av henne. Hon berusad på vitt vin och helt inne i musiken. Hon försvann och när hon aldrig kom tillbaka plöjde han sig igenom publiken för att leta rätt på henne. Deras plats intogs av en väldigt glad herre som hoppade och studsade bäst han kunde på den lilla ytan som var tilldelad honom. Sådant är roligt, särskilt roligt var att han verkade kunna varenda textrad som den tjugo år yngre artisten hade skrivit.

Något som däremot inte är särskilt upplyftande var de två killarna som stod precis framför mig och vägrade flytta sig en centimeter framåt, trots att jag hintade om att jag behövde mer plats genom att knäa den ena killen lite lätt i knävecket och demonstrativt klappa händerna precis bakom hans rygg. Helt omöjligt. Som en stenstod stod han där framför mig och rörde inte en min. Rörde inte någonting alls faktiskt. Fast kanske var det bättre än hans polare som stod och höll för öronen. De, som jag antar var deras flickvänner, däremot verkade väldigt nöjda med konserten. Jag förstår bara inte varför de absolut var tvungna att släpa med sina totalt ointresserade pojkvänner. Eller varför deras totalt ointresserade pojkvänner envisats med att följa med. Eller varför de absolut var tvungna att placera sina långa ointresserade kroppar precis framför lilla mig.

Själv njöt jag av musiken och mellanskacket. Det senare förstod jag nästan ingenting alls av men skotska är trots allt en väldigt skön dialekt. Och Amy Macdonald är en väldigt stor sångerska trots sin ringa ålder. Och när hon gav sig an ”Dancing in the dark” ensam med sin gitarr då fick jag rysningar. Förövrigt är det väldigt befriande att gå och se en så pass ung artist. Eller snarare en artist som inte har gjort så mycket. Man är väl inlyssnad på musiken som spelas och man känner igen låtarna. Och vilken röst människan har. Och vilken blick.

Det var en spelning helt klart värd att se.

5 kommentarer:

Käpt'n Flint sa...

Du glömde nämna mannen i vita skjortans sätt att hantera när jag råkade snudda vid hans arm p.g.a. utrymmesskäl ett par gånger. Då valde denna, inte alls creepy personen, helt sonika att stirra som en stut i uppförslut på mig som om han på ett stålmannskt vis försökte fritera min hjärna med sin laserdödsstråle utskjuten ur ögonen.

Detta tyckte jag var trevligt.

För övrigt är det musiknördsmässigt viktigt att påpeka att Amy hade två identiska gitarrer som spelades på varannan låt eftersom de blev ostämda för varje låt som spelades.

Katchuck!

Minna sa...

Käpt´n flint: Haha, han var ju galen! Han kanske trodde att du var på väg att stöta på hans tjej :O

Jag vet inte om jag såg det. När hon inte spelade passade jag på att vila tårna. Men vid såna tillfällen är det ju bra att du finns och kan påpeka sånt ;)

Magnus sa...

Låter som ni hade trevligt :) Nu längtar jag ännu mer efter hennes nästa Sverigebesök så jag också får känna hennes värmande röst.

Minna sa...

Magnus: Vi hade mycket trevligt. Eller jag hade det i alla fall. Hon var bra, skitbra faktiskt.

Tack för mailet. Jag har bara hunnit skumma igenom dina texter än dock. :)

Magnus sa...

Oj skitbra till och med :)
Det här var i Stockholm va? Hoppas hon tar sig dit snart igen, står inget Sweden på hennes sida än för 2009 :(
Jag får youtuba henne tills dess.

Texterna om hennes röst som jag skickade menar du? Säg gärna till om det var nån du gillade :)