Det här är ingen neråtsång

Jag känner mig, stundom, som en skuggfigur. Som någon som stryker längs väggarna. Blir ett med dem. Lika meningslös och lika svår att urskilja som en något mörkare fläck i den grå asfalten som misspryder gården utanför mitt hus. Helt oförmögen att göra ett bestående intryck. Osynlig och intetsägande. Färglös med blicken i marken. Det är en känsla, ett beteende, som dröjer sig kvar. Från förr. Liksom lingers..

Men ibland får jag för mig, att jag är en sån man glömmer direkt efter första mötet. Efter en stunds existens i deras periferi blir jag till hon som ingen minns. Och jag blir fortfarande förvånad ibland när någon jag bara har träffat hastigt ett par gånger, hejar glatt och igenkännande på mig. Jag blir som blåst på min inbillade anonymitet. Och jag vet ju om att jag inte är i närheten av så grå och trist som jag kan få för mig att jag är. Jag vet att jag kan vara en färgpalett. Ändå känner jag mig som en gråskala utan svart och vitt. Stundom. Ändå har jag ibland svårt att ta den plats som jag vet, rättmätigt är min.

Jag måste bli bättre på det. Och jag måste bli bättre på att vara den där färgen som jag vet att jag är. Med ryggen rak, huvudet högt och blicken framåt. Jag är inte längre den jag en gång var. Jag är så mycket mer än vad du sa.