.jpg)
Igår sjöng jag karaoke offentligt för första och sista gången i mitt liv. Jag hade druckit ungefär elva öl när jag tillsammans med mina kompisar Magnus och Helles, klev upp på scenen och sjöng Journeys ”Don’t stop believing”, med inlevelse. I n l e v e l s e. Och utan en ton rätt, vilket är en bedrift i sig tycker jag. Och man skulle kunna glömma det hela så som man gärna vill glömma vissa saker man gör under alkoholinfluens. Men jag tror att det blev filmat. F ö r e v i g a t. Lyckliga jag.
Så nu drar jag till landet. Utan internet. Och jag vill inte veta om jag, under tiden jag är borta, blir taggad i nån video på facebook.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
hahahahaahaha!!!!
Jag vill se!!!!
totalt packd är jag,men jag skänker dig min varmaste tanke
framåt minna,jag älskar livet...
kram o puss sen flyger jag iväg...
jonken.
Jag skrålade brorsans Thunder road förut och kände mig precis lika levande. On top of the world, liksom. Förresten så är jag tillbaka. Tack för att du såg efter och vattnade min blogg. Gick det bra?
Carro, jag fick tyvärr höra att inspelningen inte blev vidare bra. Annars hade jag ju förstås bloggat det ;D
Jonken har en härlig semester hoppas jag.
Livet är bra, vi gillar det :)
Kram
Magnus: Ja, alltså jag vet ju inte riktigt vad det skulle innebära att se efter din blogg. Men jag har tittat till den ibland och sett till att den har mat och vatten. Fast jag har ju själv varit borta den senaste veckan. Jag hoppas att ingenting dog.
Skicka en kommentar