Förvirrade fjärilar på felaktiga irrvägar

Vid en enkel beröring fladdrade det till i min mage. Så där som när det känns som om hundra små fjärilar far omkring där inne med lätta vingslag. Som en välbehaglig ilning. Jag blev så överraskad att jag kom av mig, liksom stannade upp och undrade vad det egentligen var som hände. Var tvungen att känna efter ifall det jag hade känt verkligen var på riktigt.

Jag tänkte att den mest logiska förklaringen torde vara den galet stora sängen som är alltför tom och kall om nätterna. Eller kanske den annalkande hösten som känns så grå och trist och mörk att spendera ensam. Och därav en slags inbillad desperation som spelar mig spratt i form av behagliga ilningar i magtrakten. Jag kom på tusen anledningar till varför det fladdrade till i magen av den där vardagliga beröringen. En vänskaplig gest som egentligen inte betydde någonting alls, men som fick mina kinder att glöda.

Jag var nästan helt övertygad av mina egna förklaringar. Jag var nästan säker på att känslan som jag hade haft i en sekund var ett misstag, att det var en engångsföreteelse eller till och med inbillning. Men när samma beröring en stund senare fick fjärilarna att åter vakna till liv och fladdra runt en stund för att sedan snabbt stilla sig igen när hans hand lämnade min rygg, var jag inte längre lika övertygad.

Det här är inte bra. Det kan nog faktiskt inte bli mer fel och jag hoppas att det aldrig händer igen. Att de där fjärilarna inte fortsätter att dansa för den här personen. Varför kan det inte bara bli helt rätt någon gång? Rätt känsla för rätt person. Så där som det ska vara.