tisdag 20 januari 2009

Charly och jag

Just nu läser jag en bok som heter "Marley och jag" som är skriven av John Grogan. Den är på inget sätt något litterärt mästerverk men den handlar om en stor klumpig ostyrig hund och det räcker gott för att jag ska falla. Dessutom handlar det om en stor klumpig ostyrig ljus Labrador som jag föreställer mig inte är helt olik den stora klumpiga ostyriga Golden Retrievern som jag och min familj hade när jag var ung. Yngre.

När jag var fjorton år gammal lönade sig nämligen år och år och ytterligare ÅR av tjat och mina föräldrar gick äntligen med på att skaffa oss en hund. Charly. Jag ville allra helst ha en boxer men pappa hade läst på om hundar och skulle prompt ha en Golden främst för att han hade läst någonstans att dom inte dreglade. Ja, just det. Dregla var nog det som Charly gjorde bäst. Och mest.

Nu läser jag alltså "Marley och jag". Och boken bringar fram känslor i mig som jag inte riktigt kan kontrollera när jag sitter på tunnelbanan. För det är inte bara en bok, "Marley och jag". Det är liksom som ett minne av den hund som en gång stoltserade runt hemma hos min mamma och pappa, hemma hos oss. När jag läser om Marleys upptåg så är det Charly jag ser framför mig och det är hans upptåg, det är han som far fram som en galning i huset. Det är han som kommer med en sådan fart att han inte hinner stanna innan han far rätt in i möbler, väggar, människor. När Marley och hans husse badar i poolen så är det Charly som nästan dränker mig när vi simmar tillsammans och han till varje pris ska klättra upp på min rygg. Det är hans päls som får ta emot mina tårar och det är han som tålmodigt låter mig krama honom tills mina bekymmer är bortgråtna.

Det är svårt, tror jag, att läsa den här boken utan att bli så berörd som jag blir, när man själv har haft en Marley. Näst intill omöjligt. För även om det står Marley, så läser jag Charly. Och man vet ju liksom hur det slutar. För det är ju så det alltid slutar med våra husdjur. Och sen saknar man dom.

I februari Kommer "Marley och jag" på bio. Jag ska inte se den på bio. Jag började stortjuta bara jag såg trailern. Däremot ska jag se den hemma. Ensam. Helt ensam. Bara jag, en kudde, en filt och massor av papper. Komedi eller inte, jag kommer att gråta ihjäl mig.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Vad festligt, jag håller också på med den boken nu och det är precis som Du skriver, Charly och jag.

Vad många roliga minnen vi har av den hunden, som vi skrattade åt hans olater och hur ofta vi saknar honom//mamman

Minna sa...

Han var sannerligen speciell den hunden, fast långt ifrån lika "odräglig" som Marley.

Men alla olater hade ju på något vis sin charm när man märkte den där villkorslösa kärleken som låg bakom.

Han var en fin hund, vår Charly.

Jessica sa...

Vad fint o hemskt sorgligt det kan bli :(

Har du illustrerat? Jättefin!

Minna sa...

Jessica: Ja, men det är väl sånt man får vara beredd på när man skaffar husdjur. Nu har jag läst klart boken. Och halvt grinat ihjäl mig.

It is. Tack, kortet är framkallat på the old fashion way i mörkrum. Det var tider det :)