Alla var där

Bredvid mig satt Richard Hobert och Lena Endre. Hon, lika vacker som på film. På andra sidan om mig satt min vän (the next big thing) Chris Delory och nedanför oss, i mitten, lyste P.O Enquist upp salongen med sin närvaro. Fatta, P.O Enquist! Och redan innan föreställningen på Dramatens stora scen ens hade börjat, kändes det att det var någonting stort på gång. Bergmanfestivalen inleddes med "Viskningar och rop", eller som den nu hette; "Kreten en gefluister" regisserad av den Holländske Ivo Van Hove. Och jag tror att Bergman hade varit stolt.

Sorlet tystnade tvärt på kommando och hela första akten var ingenting annat än helt magisk. Jag satt med konstant gåshud och även om den andra akten var lite trög så vägdes det upp av Janis Joplin röst som ekade genom salongen med ”Cry baby”. Underbart. Den här föreställningen är känd som en av Bergmans mest märkliga och det får man väl kanske lov att hålla med om. Men det märkliga och det oförståeliga kompenserades av närvaron i pjäsen. Att vara på teater i sig är en känsla men den här föreställningen var verkligen någonting extra. Och det är inte alltid handlingen som är det viktigaste.

Denna spelades med en känsla som inte lämnade mig i samma ögonblick jag steg ut ur salongen. Den lämnade mig heller inte medan vi promenerade bort mot Berns. Väl därinne blev vi bjudna på Sushi och vin. Och mingel. Men hur minglar man egentligen så där? "Hej Lia Boysen, du vet inte alls vem jag är med jag vet vem du är." eller "Tjena P.O, vet du, jag har likadana adidasskor som du?" ? Fast vi drack vårt vin och hade trevligt och jag var söt och 60-talschic i min vitprickiga svarta klänning och mina skor med höga klackar.

I morgon blir det förlagsfest på Natur och Kultur med tema African punk. Hur klär man sig då? Dessutom vill jag tala om att i och med Bergmanfestivalen visas Bergmanklassiker som tillexempel "Sommaren med Monika" och Sommanattens leende" på Kulturhusets tak, utomhusbio! Och livet det är gott.

(Som pricken över i, åkte jag tunnelbana en station med Systemetkillen, han stod en bit bort men jag tror minsann att vi fick lite ögonkontakt och jag stirrade för en gångs skull inte ner i marken. Det måste ha varit klänningen som gjorde´t)