Men säg nåt då!

Alltså, om systemetkillen stryker omkring bland hyllorna på mitt jobb så som han gjorde idag, tycker jag minsann att han kan säga någonting. Dessutom tappade jag tre böcker i golvet under hans vistelse i butiken. Men han ska inte tro att det var på grund av hans närvaro, eller så är det kanske bättre att han tror just så. Sedan tycker jag också såhär; att om det är så att systemetkillen har snubblat in på min blogg av någon anledning (vilket en av mina kollegor är övertygad om), då kan han minsann säga det. Ja, det kan han säga nästa gång han kommer in. Fast helst inte. Men han kan åtminstone säga någonting. Eller bjuda på vinet nästa gång jag handlar på systemet, fatta hur mycket pengar jag har lagt på vin vid det här laget.

Det är förövrigt ganska intressant att känna hur en ytlig tonårsförälskelse tar form i en vuxen (nåja) kvinnas kropp. Jag trodde att tiden av röda kinder, fånigt fnitter och sjuk nervositet var över för länge sedan, men jag har idag motbevisat min egen tes. Fast jag vet ännu inte om det är bra eller dåligt.

Dessutom är det ganska sjukt att jag får hjärtklappning av att se någon jag aldrig har sagt mer än hej till. Sinnesjukt. Lite freaky, nästan. Ganska onormalt faktiskt. Att jag ens skriver om det. Jag tror att jag måste ta ett glas av det där ekologiska vinet jag dristade mig till att köpa idag. Nu har jag två flaskor vin hemma. Åsa, du behöver inte köpa med dig något vin i morgon.