tisdag 4 november 2008

Tidsresenär

Jag sluter ögonen. Räknar sekunder, minuter, timmar, dagar, månader, år. Bakåt i tiden. Slår upp ögonen och möter ett tonårigt jag som står där med oskyldig blick och sitt röda hjärta i handen.

”Oroa dig inte, oroa dig aldrig. Det ordnar sig alltid” säger jag och ler mot mitt yngre jag, väl medveten om att jag kan ha besparat henne så mycket onödigt grubblande, så många bortslösade timmar. Fast jag vet ju också att hon inte har lyssnat. Hon lyssnar aldrig den där omöjliga människan.

2 kommentarer:

Käpt'n Flint sa...

Vackert. Lite som när Bruno K ringer till sig själv som barn.

Tänk vad enkelt allt hade varit om man hade förmågan att lyssna på sig själv förresten. Men tänk också på hur obefintlig litteraturen och musiken hade varit utan grubblare. Nu ska jag bittert fortsätta att förbanna solen eftersom den jäveljäveln håller på o skiner nu när jag ska ligga hemma o sova o slåss med min virusinfektion.

SOLJÄVEL!

Minna sa...

Käpt'n flint: Ja men alltså tänk om man visste då, allt det där som man vet nu. Och tänk om man lyssnade på vad man faktiskt vet. Det gör man ju inte. Hur som, som du säger, det gynnar väl kulturen. :D

Sol? Det var ju helt dimmigt i morse. Du är verkligen sjuk =/