Bortskänkes

E håller på att växa ur sin vagga eftersom han nu har blivit så stor (buhu!) och därför har vi beställt en spjälsäng som ska trängas in någonstans i vår pyttelägenhet. Det känns så onödigt att slänga vaggan så därför tänkte jag kolla om det är någon som vill ha den, eller känner någon som vill ha den. OBS att en "mindre vild" bebis kan ha vaggan säkert i upp till ett halvår.

Kan hämtas i Hornstull efter nyår! Endast vagga och madrass ingår. Och det egenhändigt ihopsnickrade spjälskyddet. Även täcke kan ingå men det är egenklippt och egetsytt från IKEA så jag vet inte om det är så mycket att ha egentligen. Det är alltså helt okej om man bara vill ha vaggan. Jag är medveten om att jag är den mest ohändiga människan på jorden. Söt bebis ingår ej. Den gjorde jag dock bra!

Glassigt

Jag kan väl inte påstå att jag känner mig som den glammigaste bruden under discokulan för tillfället. Mitt fräscha och snygga jag känns så långt borta. Som ett helt annat liv. För ibland blir det ju så. Den lilla egentid man har ägnas fullständigt åt absolut nödvändiga saker som att äta, kissa, bajsa och duscha. Och om det finns tid över föredrar jag att ägna den åt att göra absolut ingenting. Och ingenting annat. 

Häromkvällen frågade Jonas om det var smink jag hade under ögonen eller om det var på grund av oändlig trötthet jag var alldeles svart. Jag svarade att det nog är smink. Sen julafton. Så kan det vara. Helt plötsligt sitter man där en lördagskväll med två dagar gammalt smink under ögonen och känner att livet inte direkt är Champagne. Och då har jag inte ens berättat om när jag råkade äta en bit av pizzakartongen när vi åt "middag" häromveckan.

Egentligen bryr jag mig inte så där jättemycket. Just nu är bekvämlighet och vila prio två för mig, näst efter Elliot som alltid kommer att vara nummer ett. Och Elliot är ju lika glad oavsett om jag har borstat håret eller inte. Men jag vill inte vara en sån som dekar ner sig alldeles bara för att man får barn. För alltid. Men man får väl vara så här slö i perioder va? Ibland måste man bara få låta bli att orka en vecka eller fem.

Hejhej smink, vi ses snart igen.

Ofog

Graviditet och förlossning är ju inte bara en stor själslig grej, det är ju en rätt stor händelse för kroppen också. Och jag förstår ju att man inte kan bli sitt vanliga gamla jag på en gång efter att ha pressat ut en tre och ett halvt kilos klump genom sitt allra heligaste. Även om det var den föreställningen jag kanske hade när jag gick de där sista veckorna av graviditeten och längtade efter att inte ha foglossning. Men hur lång tid ska det egentligen ta!? Jag skulle verkligen inte vilja påstå att jag är en särskilt tålmodig person men vem som helst skulle väl börja tappa tålamodet när fogarna gör om möjligt ännu ondare tre månader efter att den där underbara lilla skapelsen har kommit till världen.

De råd jag har fått hittills för att läka ihop är att inte bära eller lyfta. Och att vila mycket. Vilket är helt galet kassa råd när man har en tremånaders bebis som helst vill bli buren jämt och som allra helst bara sover under vagnpromenader. Jag tar tacksamt emot råd som faktiskt går att tillämpa i en bebissituation. Samt uppmuntrande ord om att andras fogproblem försvann efter exakt tre månader och två veckor. Tack på förhand.

Förlossningsbesattheten och jag

Jag har blivit helt besatt av graviditeter och förlossningar sen jag fick barn. Särskilt förlossningar. Mest besatt är jag fortfarande av min egen. Ibland tar jag fram min journal och minns tillbaka på hur fint och häftigt det var. Vilken GREJ det är att föda barn. Jag minns inte direkt hur ont det gjorde. Jag minns bara euforin när bebisen till slut halkade ut och jag kände mig som den starkaste urkvinnan i mänsklighetens historia. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag vill känna den där känslan igen och igen och igen.

Det är väl kanske därför jag är lite besatt av andras graviditeter och förlossningar också. Och läser fler gravidbloggar och följer för mig okända växande magar på Instagram än vad jag intresserar mig för redan födda barn. Jag blir liksom uppspelt å deras vägnar. På vad de ska få vara med om. Liksom jag var lika delar spänd, nervös och uppspelt inför min egen förlossning. De ska snart få göra den här fantasiska grejen och ibland kan jag känna mig riktigt avundsjuk. Även om det är rätt skönt att ha det gjort så skulle jag gärna göra om det hundra gånger om. Men att ta hand om hundra barn känns lite väl övermäktigt. Hur söta de än är.

Jag undrar om den är normal och hälsosam den här besattheten och kommer den att ebba ut? Eller kommer jag för alltid att plöja gravidbloggar och känna ett litet sting av avundsjuka inför folk som avslöjar sina graviditeter? 

Två dagar innan förlossningen och sju dagar innan beräknat förlossningsdatum. Peppen var total!

När jag var aningslös och blöt

Jag tycker att det är lite konstigt att man inte får lära sig att byta blöja på BB. Ingenstans i någon bok har jag heller sett att det står hur man ska byta blöja. Nu är det ju inte så svårt egentligen. Det är ju bara att ta av, tvätta rent och sätta på en ny, typ. Men i början tyckte jag att blöjorna var rätt dåliga. Det kändes som om de läckte och ganska ofta när jag låg och gosade med bebisen på min mage så blev jag blöt. Och det trots att blöjan rätt nyligen hade bytts. Ett mysterium! Nog trodde man väl att dagens blöjor hade bättre kvalitet än så.

Det var först efter tre långa veckor som det hela fick sin förklaring. Min kompis Linda, som själv har haft en pojkbebis, tittade på medan jag bytte blöja och undrade om ingen hade visat mig hur man ska göra. Tydligen finns det ett ganska enkelt knep för att blöjan inte ska läcka. Bebisens snuppas måste peka neråt. Inte åt sidan. Eller uppåt. Vilket kanske de allra flesta förstår bara genom sunt förnuft men som jag som nybliven och aningslös mamma inte ens hade funderat över.  Alltså, att snoppen måste ligga på ett särskilt sätt. Man kan ju tycka att de åtminstone hade kunnat nämna det på BB, bara i förbifarten. Man har ju 99 saker att tänka på som nybliven förälder och hur snoppen ska peka i blöjan är inte en av dem.

Jag tänkte på det igen idag för ibland glömmer man ju bort det där när man byter. Som i morse.

När det säger aj i hjärtat

I morgon fyller Elliot tre månader och igår fick han sina första vaccinsprutor. En spruta i vardera lår. Han var naturligtvis superduktig och grät bara lite vid själva sticken men blev snabbt bortkollrad med hjälp av såpbubblor som nog var det mest fascinerade han har upplevt i hela sitt liv. Så log han lite försiktigt och pratade sina ”aooo” med en låg, nästan viskande röst. Helt hänförd. Jag grät faktiskt ingenting alls. Men det var nära.

Vi fick höra att han kunde bli lite kinkig och kanske få feber. Och på  kvällen var han så ledsen. Mitt lilla skrutt. Det var inte den här vanliga kvällströttheten som kan komma ibland, utan det var med vidöppna ögon som verkligen speglade panik. Ontet i hjärtat man får när ens barn är så ledset. Och hans lår var alldeles röda och tårarna bara rann och rann längs hans små hamsterkinder. Till slut fick vi i honom lite Alvedon och efter mycket vaggande och kramande började panikgråten övergå till snyftande och så småningom somnade han äntligen.

Jag hade så klart förstått innan Elliot föddes att föräldraskap är jobbigt. Och jag kan hantera att det är jobbigt emellanåt. Att man måste vagga och trösta ett tröttgnälligt barn och att man inte kan göra vissa saker för sig själv, att man behöver ställa in planerade aktiviteter för att ens bebis behöver sin mamma extra mycket just då. Men jag tror att det är helt omöjligt att förebereda sig på, eller ens förstå, hur jobbigt det är när ens älskliga, bästa, finaste lilla underbara bebis är alldeles otröstlig. Hur det verkligen skär i hjärtat när det inte verkar finns någonting man kan göra för att han ska må bättre och när hans ögon är vidöppna nästan som i skräck eftersom han inte förstår någonting annat än att han har ont. Hur hanterar man en sådan sak? Fysiskt är det ju bara att vagga och trösta och sjunga och pussa. Men själsligt går man ju sönder.

Idag vaknade han med ett sprudlande  leende som genast läkte ihop det spruckna mammahjärtat. Så nu känns allt bra igen. Till nästa vaccination.

Jag, samlaren

Jag hade tänkt skänka bort lite kläder och sånt och hade tänkt göra det via bloggen. Det är ju inte som att Elliot kan ha storlek femtio längre eller någonsin igen. Han kan ju knappt ha storlek 56 längre. Så jag rensade ur hans byrå på kläder han inte längre kan ha och tänkte att några av de där miniplaggen är ju faktiskt roligt att spara, så han kan få dem den dagen han ska bli pappa, om han bestämmer sig för att bli det. Vilket för övrigt är en JÄTTEKONSTIG tanke. Att mitt lilla barn någon gång ska bli pappa och jag kommer att vara jättegammal och han kommer säkert att tycka att jag är jättejobbig och ”men morsan”  mig hela tiden.

Hur som helst så var jag tvungen att spara hans pyjamasar med små fötter och små vantar som han hade första tiden för att inte riva sig i ansiktet. Och bodyn från HM som egentligen inte är något speciellt men som han hade på sig när vi åkte hem från BB. Och den grå dressen för de små shortsen som hör till är bara så himla små och så galet söta. Och till slut visade sig att vartenda plagg hade ett affektionsvärde för det fanns alltid något fotografi där han bar det ena eller det andra och därför måste det sparas.

Det fina babynesten som jag fick av min kompis Linda och som han börjar bli för stor för tänkte jag att jag kanske kunde skänka till någon så att det får vara till nytta för någon annan istället för att så småningom kanske hamna på min vind. Men det kan jag inte heller göra mig av med. Det är så fint och Linda har ju sytt det bara till Elliot. Jag har inte ens haft hjärta att plocka det ur vaggan än så Elliot får snällt ligga där och trängas på nätterna. Jag kommer att bli en hoarder. Jag kommer att spara på allt och vår 34 kvadratmeter stora lägenhet kommer varken rymma mig, Jonas eller Elliot om några månader. Jag behöver hjälp.

Att titta på TV

När vi blev med barn bestämde vi med en gång vilka sorts föräldrar vi skulle bli. Framför allt skulle vi inte bli sådana som sätter sitt barn framför teven bara för att själva få lite egentid. Det är ju så lätt att säga sånt där i förväg för helt plötsligt har man en snart tre månader gammal bebis som älskar teven och som vägrar somna på dagen om han inte får lyssna till SVTForum. Vilket i sin tur gör att jag är skapligt uppdaterad om saker som händer i riksdagen. Hörde på ett helt föredrag om forskningsbidrag till exempel. Men jag tänker att man väl få ha någon sorts ålderdispens. 

Och så länge tevetittandet inte ersätter annan lek och stimulering kan han väl få ligga och kika på morgonnyheterna medan han mornar sig till liv. Jag menar, det är ju inte som att han får kolla på en massa skräpprogram. Och egentligen är det ju lite win/win. Han håller sig uppdaterad om vad som händer i världen medan han suger på sina små händer och jag får dricka kaffe och därmed bli en gladare, roligare och mer fokuserad mamma. 

Ilskan

Jag har aldrig varit så obefogat arg på folk så ofta som jag är nu för tiden. Jag är ständigt irriterad på ganska många människor när jag och Elliot är ute på våra promenader och när det är tänkt att Elliot ska sova. Igår blev jag helt vansinnig (inombords så klart) på en söt liten tant som dundrade rätt in i min barnvagn med sin kundvagn på Hemköp. Jag kollade panikartat ner på Elliot som fladdrade med ögonlocken medan den lilla tanten pep ett glatt ”ursäkta” och fortsatte vidare som om ingenting hade hänt. Jag skrek inte efter den glada, gulliga lilla tanten att se sig för i fortsättningen men inombords muttrade jag både länge och väl innan det såg ut som om Elliot skulle återgå till sin djupsömn. Men precis när det såg ut som om han skulle somna om igen tjöt en femåring av lycka över att ha lyckats övertala sina föräldrar att få godis. Elliots ögonlock slogs upp och man kunde bara se på honom att det var kört och jag blängde mig ilsket omkring och gav pappan till det lyckliga barnet en ond blick egentligen bara för att han och hans barn fanns till. Lyckligtvis såg han den inte eftersom han stod med ryggen åt mig.

Annars var jag häromdagen arg på en kvinna som kallade in sin hund, en man som kastade en glasflaska i återvinningen, någon i vår trapp som slängde sina sopor uppe i trappen medan vi stod precis utanför soprummet samt otaliga människor som har slagit igen sina bildörrar och några som bara har pratat i sina mobiltelefoner. Och förstås alla hundägare med hundar som skäller. Och så andra människor och saker som låter på ett eller annat sätt. Och jag kokar och kokar och det känns som om jag stövlar fram som världens argaste tyrannosaurus rex på våra harmoniska höstpromenader.

Oftast vaknar ju inte Elliot. Han har ju egentligen inte ens svårt att sova längre, men den irrationella ilskan går liksom inte att stoppa ändå. Och jag svär över att folk inte kan ta lite jävla hänsyn. Så arg är jag. Jag ilsksvär i tankarna. Det känns lite svårt att ta in, att världen liksom inte kretsar kring mig och mitt barns sömn. Men innerst inne förstår jag ju att andra människor måste få lov att existera. 

Tänker på det där klippet i Family Guy med Julia Roberts och relaterar. "Me, me, me, ME!"

Minna och nyårshetsen

Sedan jag träffade min kille har vi, som det DINC-par vi varit, firat varje nyårsafton utomlands. Vi har hunnit med Zurich där jag, på dagen, fick uppleva min första och enda pingvinparad och vid midnatt ett storslaget timlångt fyrverkerispel, Bologna där vi fick fly galna smällare och där vi åt middag i ett palats med sköna italienare som ville bjuda ner oss till varifrån de nu kom, Wien som bjöd på en fantastisk och nästintill ändlös nyårsmiddag där jag blev av med min ostronsoskuld och dagen efter ett riktigt såntdär vintermys med marknad och varm choklad. Och nu senast kombinerade vi Barcelona och Paris. Barcelona, där vi drack sangria i T-shirt på stranden och själva nyårsafton som firades i Paris. Där drack vi vin på Le Select med (eller egentligen ganska mycket bara vid bordet bredvid) Wes Anderson (det finns dessutom en lite pinsam historia om det när jag inte fattade att det var Wes Anderson och lite berusat och ganska högt pratade om vilken karaktär i en Wes Anderson-film mannen vid bordet bredvid var lik) och nio månader senare hade vi en liten bebis. Vilka svårslagna nyårsaftnar vi har haft! Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på det och jag är så glad att vi har tagit oss råd att resa så mycket som vi har gjort.

Men på grund av den senaste nyårsresans väldigt söta konsekvens vill vi stanna i Sverige och Stockholm i år. Och redan nu känner jag att vad skönt det har varit att vara borta över nyår. Att det enda man har behövt göra är att hitta en rolig restaurang att äta middag på innan man går ut och kollar in fyrverkerier/brinnande gigantisk gubbe (Bologna) /blinkande Eiffeltorn (Paris). Vi har sluppit nyårshetsen varje år och nu känner jag den igen. Det där, att man måste liksom gööööra nåt. Och det ska helst vara alldeles storslaget och glittrigt. Men vad gör man egentligen på nyår och måste man ha det så himla festligt och bubbligt samt, är det okej att somna klockan elva?

Favoritappen

Jag måste skriva en sak till om sömn. Sömn är ju en rätt central del i bebislivet. Jag skulle säga att all min egen tid på något vis och ett eller annat sätt hela tiden kretsar kring Elliots sömn. Det här uttrycket "sleep like a baby" undrar jag varifrån det kommer. Möjligtvis att det kan appliceras på helt nyfödda men en 3-månaders bebis sover väl inte riktigt som en baby.Förutom att jag nog ändå har rätt mycket tur som har en bebis som än så länge sover i princip hela nätterna när han väl har somnat. Men att somna in på dagarna är mitt barn alldeles för nyfiket för att göra. Och varför skulle man vilja sova bort hela dagarna när man har en helt ny värld att utforska..? Men så upptäckte jag ju hårdliftstricket, vilket fortfarande funkar. Nu har jag dessutom hittat en grej som inte bara snabbar på insomnandet men också sparar världen flera liter vatten. Den här ganska fula men oj så praktiska appen, Waka sleep aid. Tänk vad mobiltelefoner är bra till mycket nu för tiden. Elliot somnar på direkten och det till ljudet av inspelat vatten. Och om han är ledsen på kvällen blir han lugn som en riktig filbunke..

Och! Nu har det här visserligen bara hänt två kvällar än så länge, men gnällighet och sovvägran har istället bytts ut till riktigt ordentligt kvällsmys men en bebis i famnen som stillsamt suger på sin napp och pillar en på händerna och halslinningen tills han är tillräckligt trött för att läggas i vaggan. Klockan tio! Jag hoppas att detta betyder att jag slipper gå med honom i selen på kvällarna. Vilket i och för sig också är supermysigt men detta nya att kunna sitta med honom i soffan är betydligt mycket vänligare mot ryggen. Jag hoppas också att detta betyder att jag får gosa med min bebis varje kväll utan att han ska försöka klättra upp och över mig som en annan liten bergsget. Och dessutom finns det ingenting i hela världen som är så gulligt som när min lilla bebis ligger i min famn på kvällen och tröttpratar.

Hur överlevde man ens innan den här moderna tekniken, undrar jag och känner mig verkligen som barn av min tid.Vad mycket tröttare man måste ha varit. Jag tänker använda detta moderna trick så länge det fungerar. När det gäller bebissömn tycker jag att man kan släppa allt vad "duktighet" heter och bara köra på det som fungerar. Även om det är så slött som en fruktansvärt ful mobilapp som låter som rinnande vatten.

Det är med dagsömn

Förr i tiden sov Elliot alltid på mitt bröst ihopkurad som en liten groda. Efter en tid låg han oftast som utslagen i mitt knä. Och nu sedan en vecka tillbaka vill han inte sova på mig alls. 2,5 månad och har redan frigjort sig från sin mamma. Jag försöker gosa med honom och få honom att somna med huvudet mot mitt bröst som förut. Mage mot mage, liksom. Men det enda han verkar se det som är en utmaning om bergsbestigning. Det stånkas och stönas och huvudet ska hållas upp och fötterna klättrar ivrigt på mina bröst och vidare upp mot huvudet för att sätta ner flaggan. Och jag vyssjar och vaggar och bebisen stånkar och klättrar och pladdrar. För övrigt har han redan börjat vända sig från mage till rygg så han känns inte riktigt som typen som bara chillar och tar saker som det kommer.

Jag har fått inse att han (med få undantagsfall) inte vill sova på mig längre. Om jag inte sätter honom i selen som klämmer fast honom så att han inte kan röra sig och som snabbt får honom känna sig först besegrad, sen uttråkad och vidare, trött. Och så står jag där och gungar en timme. Gungar gör jag för övrigt mest hela tiden oavsett om jag håller i bebis eller inte. Gung, gung.

Ett tag var jag alldeles uppgiven, jag visste inte alls hur jag skulle söva honom på dagarna. Men så kom jag på av en slump hur detta skulle lösas. Jag hade packat ner Elliot i hårdliften så han fick ligga där medan jag klädde på mig. När jag sen var klar hade bebisen redan somnat. Jag, öppnade fönstret, klädde försiktigt av mig igen och kröp ner i sängen och låg där i två timmar och kollade på serier på surfplattan. Jag tänkte förstås att detta bara var tur men dagen efter tänkte jag att jag åtminstone måste prova. Så jag packade ner honom i hårdliften, gick ut i köket och tänkte jag diskar så får vi se sen. När jag kom tillbaka sov bebisen! Och det har funkat alla gånger hittills. Peppar peppar. Detta är så revolutionerande! All tid jag plötsligt har! Och dessutom har jag nu en utvilad och superglad bebis.

Men hur skönt det än är att Elliot somnar och sover själv flera timmar på dagarna så saknar jag goset. Det är väl inte meningen att bebisen ska ha större behov av egentid än mamman? 

Det är lite trångbott

Om klockan är elva på kvällen och Elliot är  trött och på bra humör så kan man lägga honom i hans vagga och så somnar han själv. Det är så himla skönt. Däremot gör det att vår lägenhet börjar kännas alldeles för liten. Elliots vagga står i vardagsrummet eftersom vårt sovrum bara har plats för vår säng. Det är inte så mycket ett sovrum egentligen, mer ett sängrum.  Och när man ska kliva upp ur sängen får man kräla fram till dörröppningen och liksom kliva ur sängen ur rummet. Och vaggan står ju egentligen bara en halvmeter från sängen.

Eftersom Elliots vagga nu står i vardagsrummet så känns det inte som att man själv kan vara vaken när han har gått och lagt sig. Vilket i sin tur gör att OM man vill vara vaken efter att Elliot har gått och lagt sig så får man sitta helt tyst i ett helt kolsvart vardagsrum och hoppa till bara lederna knäpper när man försiktigt ska resa sig från soffan.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag får panik över Stockholms bostadsmarknad. Men att leva med en liten bebis på trettiofyra kvadrat var mycket mer krävande än vad jag hade föreställt mig. Han kanske inte alls skulle vakna ifall vi förde mer liv. Men vågar man verkligen chansa? Nej, det gör man inte. Så om någon vet någon som mirakulöst nog vill byta sin trea mot en supermysig etta med sängrum så är det bara att höra av sig. Vi sitter tysta här i mörkret så länge.

Morgonmys

Ni vet när ens två månader gamla bebis bara vill ligga på bröstet och sova. Och vad mysigt det är när han kurar ihop sig strax under hakan och man tänker att det är så här det ska vara. 

Nybörjarmisstag

Elliot är ju lite svår att söva på kvällarna nu när han är i den här ”fasen”. Men det gör mig inte så mycket för oftast räcker det att sitta i soffan och vagga. Han låter sig luras bara man rör sig lite. Dessutom har min kille fixat HBO Nordic lagom till min föräldraledighet så jag sitter och plöjer serie efter serie. Häromsistens blev jag till exempel jätteförvånad och upprörd över slutet på The White Queen, vilket.. ehm.. vittnar om min okunskap i brittisk historia.

I förrgår begick jag ett så kallat nybörjarmisstag när jag satt med min lättväckta bebis i famnen. Han hade precis somnat när ett avsnitt av ”Dead like me” tog slut och fjärrkontrollen låg utom räckhåll, på andra sidan bordet. Jag hade ett val. Antingen resa mig upp för att ta fjärrkontrollen och riskera att bebisen vaknade och göra om allt igen eller sitta i mörkret och göra absolut ingenting i tjugo minuter till bebisen hamnat i djupsömn. Gissa vilket jag valde. Nästa gång ska jag välja Netflix framför HBO Nordic på kvällen, då börjar nästa avsnitt direkt och inte förrän efter fem avsnitt frågar Netflix om man verkligen är kvar. Antingen det eller ha fjärrkontrollen till hands INNAN bebisen somnar.

Sedan finns det ju väldigt mycket att säga om HBO Nordics värdelösa app i övrigt också. DEN GÖR MIG SÅ ARG! Jag menar, vem skriver ut namnet på avsnittet men inte namnet på serien? Jaha, de rekommenderar ”Murder S01E05” men om man vill börja med avsnitt ett så har man ingen aning om vilken serie man ska titta på. Dessutom finns det inga övergripande beskrivningar av serierna, bara av de enskilda avsnitten. Och om jag har börjat titta på en serie kan det ju vara bra om appen kommer ihåg det så att jag själv slipper hålla reda på vilket avsnitt jag är på. Jag skulle kunna tillägna den här appen ett helt eget rasande inlägg eftersom den gör mig så orimligt arg. Men det är ju DEN som är orimlig. Jag orkar inte ens tänka mer på den just nu. Förresten så är min ilska inte alls orimlig. Den är faktiskt ytterst rimlig.

Med vänlig hälsning,
Världsliga problem

Växa och upptäcka världen

Jag har länge förstått att boken ”Växa och upptäcka världen” är lite av en bibel bland bebisföräldrar. Jag har däremot inte förstått varför. Det är ju bara en bok! Men jag har inte brytt mig nämnvärt heller. När jag har jobbat i bokhandel och på förlag vet jag inte hur många som har frågat efter den och hur många som har blivit fullständigt skogstokiga när den inte har funnits. FÖR DE BARA MÅSTE HA DEN! Nu finns den i alla fall igen och nu förstår jag varför den är så populär. Och jag har den förstås.

När man inte har någon som helst kontroll över sin bebis och hans humör så är det verkligen skönt att kunna läsa om varför bebisen plötsligt har blivit som en helt annan människa. Att förstå varför ens annars alltid lika glada och tysta bebis är otröstlig eller inte vill sova även om det inte finns någon till synes anledning eftersom han är mätt och nöjd i övrigt. Särskilt när man som naiv förstagångsförälder tror att ens barn ska bete sig i humöret ungefär likadant från födseln fram till tvåårstrotsen. Ta Elliots plötsliga skrikfester som exempel, de har visserligen avtagit avsevärt sedan i lördags men de hotar ändå liksom lite lurkande runt hörnet om kvällarna och han är fortfarande lite extra ledsen. Man märker att det är något. Det är så mycket lättare för mig när jag vet att Elliot är ledsen för att han har det jobbigt med sin mentala tillväxt. Det händer så himla mycket i hans lilla huvud. Att veta exakt vad som händer gör att jag på något vis blir mer.. förstående. Vilket är bra, framför allt för min egen mentala tillväxt, som mamma. Och dito hälsa

Jag har dessutom laddat hem appen Wonder Weeks där man kan fylla i barnets beräknade födelsedag och få ett schema över när bebisen kommer att ta sig igenom utvecklingssprången boken skriver om. Och nedräkning över hur lång tid det är kvar innan fasen är över. Och hur långt det är till nästa. Det är bitterljuvt att liksom ”veta” vilket humör min bebis kommer att vara på från vecka till vecka.Och det är skönt att så påtagligt se att efter regn kommer solsken.

Om att lämna sin bebis

I fredags var jag ute och åt och drack vin med mina vänner. Det var så himla roligt! Senast jag var ute och åt och drack vin med vänner var i januari. Jag minns att jag gjorde ett graviditetstest samma dag jag skulle ut då. Inte för att jag trodde att jag var gravid mer bara för att vara på den säkra sidan, man vill ju inte sabba sitt barn redan i fosterstadiet. Det var två dagar innan jag skulle ha mens och testet visade tvärnej. Jag gick ut och drack cirka fyra glas vin, plussade fyra dagar senare och hade dåligt samvete i nio månader. Men i fredags gick jag ut och slappande av. Det var mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara att lämna Elliot hemma och koppla loss sig från mammarollen. Men jag vet ju att han och hans pappa har det så himla fint och bra ihop så jag oroade mig inte för dem.  Jag åt god mat och drack bubbel och rödvin och hade säkert gått på tequilan och dansat hela natten med tillhörande efterfest om det inte vore för att jag visste att det fanns en morgondag och därför var hemma strax efter midnatt. Däremot fick jag ju så klart dåligt samvete över att jag inte längtade ihjäl mig. Men man måste ju få vara bara sig själv ibland – det hade jag längtat ihjäl mig efter. Efter att ha levt i elva månader för Elliot levde jag en kväll för bara mig. Och det var jag värd.

På lördag ska jag lämna min bebis igen. Den här gången är det värre och mycket svårare, för vi ska lämna honom med en nästan helt okänd människa. Jonas mamma är ju inte okänd direkt. Jonas har ju känt henne i fyrtio år och jag i över fem. Men Elliot har bara känt henne i två månader! Vi skulle äta lyxmiddag på AG eller Oaxen. Bubbel, glaskrabbor och fint kött. Förrätt och varmrätt och hela köret. Men ju närmare tiden för min födelsedagsmiddag vi kom, desto närmare hemmet började restaurangerna ligga och desto färre rätter blev det att förtära. Eftersom det är min födelsedagsmiddag får jag bestämma och därför ska vi på lördag äta sushi på Barbro ungefär fyrahundra meter hemifrån. Vi kommer att vara borta i cirka en timme och det kommer att vara den mest stressade timmen i mitt liv. Men det gäller ju att hålla förhållandet vid liv, osv.

Ett nej är ett nej

När jag var liten och gick hos min dagmamma på dagarna fanns det en pojke där som hette Micke. Den här pojken tyckte väldigt mycket om att pussa på mig och jag vet inte hur mycket jag hade haft emot det om det inte hade inneburit att han inte riktigt visste hur man pussades utan bet mig i kinderna. När han inte slutade när jag bad honom sa mitt femåriga jag till min dagmamma. Jag minns inte exakt vad jag sa men jag gjorde klart för henne att jag inte ville att Micke skulle pussa mig eftersom det gjorde ont. Varpå min dagmamma svarade ungefär ”men låt honom pussa dig, han tycker ju bara om dig.” och det är något som har fastnat hos mig. Jag minns det så himla väl. Att jag skulle låta honom eftersom han tyckte om mig. Även fast jag själv inte ville.

Jag kan förstå att det är jättegulligt med små femåriga pojkar som vill pussa på femåriga små flickor. Och jag förstår att Micke tyckte om att pussa på mig och aldrig menade någonting illa. Han fick säkert jättemycket kärlek hemma och ville sprida detta vidare på dagarna. Men ett nej är ett nej även när det kommer från ett barn. Eller kanske särskilt då. Och även om Micke var för liten för att förstå detta så var dagmamman inte det. Det var hon som skulle ha sagt ifrån. Och istället för att jag som liten tjej skulle få höra att pojkar får göra vad de vill med mig bara för att de tycker om mig skulle pojken behövt lära sig att det INTE är okej att pussa någon som inte vill.

Jag kom att tänka på det här när vi pratade om skillnaden på att vara pojkmamma och flickmamma häromdagen. Jag känner ett jättestort ansvar som pojkmamma att lära min son att respektera andra människors vilja, särskilt när det kommer till närhet. Det gäller förstås oavsett vilket kön ens barn har, men jag tror att det är extra viktigt när det kommer till pojkar. Jag kommer så klart att uppmuntra Elliot att vara varm och kärleksfull och mig kommer han att få pussa och krama hur mycket han vill. Men så fort någon säger nej, då är det han som ska tas åt sidan och få förklarat för sig att man inte får pussa någon som inte vill. Inte nu och aldrig någonsin. 

Fram till nu

Jag känner att det är mycket ”fram till nu” för tillfället. Fram till nu har jag nämligen varit väldigt stolt över att vi har lyckats hålla den här alldeles för lilla lägenheten städad. Vi har diskat, plockat kläder och dammsugit och det har varit rent och snyggt och inte alls särskilt rörigt. Jag har sagt att det är så skööööönt och så här ska vi alltid ha det. Men samtidigt har jag ju förstått att det inte skulle vara för alltid. Och ”inte för alltid” visade sig vara ungefär åtta veckor.

Nu är det kaos. Man snubblar på kassarna med ren tvätt som istället för att ha blivit upplockade för fem dagar sedan börjar tunnas ut medan smutstvättshögen börjar växa igen. T-shirten man har på sig är sliten och luktar lite surt och en aning svett. Och när man kliver i kräk man inte hunnit torka upp så tar man helt sonika av sig strumpan med den andra foten och torkar lite på måfå resten av kräket med den utan att böja sig ner och låter den sedan ligga kvar på golvet. Kanske lite för länge. Vardagsrumsbordet är belamrat med nappar, nappflaskor, kaffekoppar, kaffekoppar, kaffekoppar och chokladpapper. Jag har fortfarande smink kvar på mig från i fredags för när jag duschar orkar jag inte lägga energi på att tvätta bort smink när det är så mycket skönare att bara stå där och göra absolut ingenting alls.

Jag gillar det här nya på något sätt. Det känns som att jag får uppleva bebislivet på riktigt nu. Jag inte bara accepterar kaoset, jag omfamnar det. Och ungefär när vårt hem började förfalla (vilket gick väldigt hand i tidshand med skrikfesterna) var också då min bebis började le mot mig så fort han får syn på mig. Tidigare har jag varit tvungen att sjunga och peta och busa och hålla på för att sno åt mig ett. Men nu behöver jag bara visa mig och säga hej så sprider sig världens största leende över hela Elliots lilla ansikte. Och vem har egentligen lust att ställa sig och diska då.

Skrikfesten

Jag har alltid hört om hur jobbigt det är att ha bebis. Hur man aldrig får sova och att de skriker och är otröstliga hela nätterna. Under Elliots första sju och en halv levnadsveckor har jag inte kunnat relatera till detta. Han har sovit i sin egen säng, vaknat en gång per natt om han inte har sovit hela natten och han har alltid kunnat tröstas med mat eller närhet. Vi har haft turen att ha en extremt lugn bebis. Så lugn att min mor hävdar att vi fortfarande inte ens vet hur det är att ha barn. Jag själv var första klassens kolikbarn och visade mina föräldrar klart och tydligt redan från början hur jobbigt det är att ha en bebis och lät dem aldrig sova. Men vi har knappt ens upplevt nattgråt fram till nu. Därför kom det kanske lite som en chock när han plötsligt blev en väldigt kvällsledsen bebis.

Sedan i förrgår har någonting nämligen ändrats. Lilla, beskedliga Elliot är helt plötsligt jätteledsen om kvällarna och är det någonting han absolut inte vill så är det att sova. Till en början är han nöjd med att bli buren. Så jag och Jonas turas om att försöka inte gå i vägen för teven i vår pyttelilla lägenhet medan Elliot ligger på axeln och fascinerat tittar på lampor och tavlor och annat som han tycker är mer intressant än att somna. Efter en stund kan man se hur ögonlocken blir tyngre och emellanåt somnar han till en sekund för att vakna upp och vara jättearg över att ha somnat och gråter en gråt som skär i mammahjärtat. Då fungerar bara skötbordet. Där kan han ligga en stund och babbla ooo-ljud medan hans tårar långsamt torkar. Och när han verkar tillräckligt lugn och när vi själva tycker att badrummet börjar bli en rätt tråkig plats att spendera en hel kväll tar vi ut honom och ger honom mat. Maten äter han tills han inte äter den mer eftersom han verkar bli ledsen över att han återigen har blivit trött. Den luriga sömnen, Elliots ärkenemesis. Det är då den riktiga skrikfesten börjar. För sömnen ska besegras! Till vår och våra grannars stora glädje sätter den igång vid klockan elva på kvällen och fortsätter till ungefär halv ett och ackompanjeras av Baby Lullabies på Spotify . Då är våra axlar blöta av svett och små tårar från en väldigt ledsen och väldigt liten bebis som tillslut har förlorat slaget och låtit sig vaggas till sömn av sin tålmodiga, ömma moder.

Morgonen efter har vi alla tre glömt kvällen innan. Det är ju rätt fantastiskt det där. Elliot är återigen världens gladaste och tystaste bebis som mest ler, ooo-ar och ropar ut ett nytt ljud som han har skapat och som främst yttrar sig när han är uppspelt. Vilket han är rätt ofta eftersom han är sin mors son. Och vi föräldrar pratar glatt om hur vi har den absolut snällaste och enklaste bebisen någonsin. Tänk att just vi har fått en bebis som aldrig skriker, osv.

Men efter två kvällar börjar frågorna ändå att hopa sig. Är det kolik? Är det biverkningar från rota-vaccinet som togs i tisdags? Eller är det den omtalade åttaveckorsfasen? Finns det något extra bra tips och trix för att få sin bebis lugn och sömnig? Och den största frågan av dem alla, hur länge ska det hålla på?

Min egen amningshets

Med föräldraskapet kom också ”Det ständigt dåliga samvetet”. Det känns som om jag inte är ensam om att betvivla mina moderliga förmågor emellanåt. Trots att jag gör det bästa jag kan undrar jag ibland om jag gör det tillräckligt bra. Det är ju ändå ett liv man ska ta hand om. En liten parvel som en dag ska bli en riktig och trygg människa full av empati och goda värderingar. Det är ett tungt ansvar.  Och då har det svåra knappt ens börjat ännu. Men för mig började skuldkänslorna redan första veckan när amningen inte fungerade som den skulle och det kändes som ett så himla stort personligt misslyckande. ALLA kan amma. Utom jag. Det ville sig liksom inte riktigt och jag kämpade i sex veckor men gav till slut upp och bestämde mig för att låta bli. Jag tyckte att det var mer värt att jag och Elliot fick lugna, fina matstunder istället för att han skulle bli arg och jag ledsen och när det ändå slutade med att han fick ersättning för att bli mätt.

Frågan som gnagde i mig direkt efter beslutet var om jag hade kämpat tillräckligt hårt. Och jag ältade om hur jag hade kunnat göra det bättre och hur jag hade gjort om jag hade fått göra om allt redan från BB. Och framför allt kände jag mig som en sämre mamma för jag inte gav mitt barn det mest urmoderliga man kan ge. Men ju mer förankrad jag blev i mitt beslut desto mer lättade det dåliga samvetet. Och det hjälpte också att vår underbara BVC-sköterska sa att det inte är amningen som definierar mig som mamma. Det är inte amningen som gör mig till en bra mamma.

Jag skulle vilja säga att den här amningshetsen jag kände det berodde på samhället. Att det finns en stress därute om att man SKA amma men nästan överallt där jag har läst om amning har det stått ”eller ersättning” som ett alternativ i parentes och att alla familjer själva väljer vad som är bäst för dem. Och när jag har tagit fram flaskan inför folk så är det ingen som har så mycket som höjt på ögonbrynet och trots det har jag nästan hysteriskt börjat förklara mig. Att ”Jag faktiskt VILLE amma men att det inte GICK”. Tvärtom, så är det flera  jag har pratat med som har sagt till mig att de inte heller ammade sina barn. Jag antar att skulden och det dåliga samvetet till viss del kommer utifrån men framförallt har det kommit inifrån. Det har varit jag som har varit besviken på mig själv. Jag har haft känslan av att redan från första början ha misslyckats som mamma.

Det tog ett par veckor men nu har jag landat i mitt beslut och accepterat flaskan. Jag är ingen sämre mamma för att jag inte ammar. Min son får i sig all näring han behöver, våra matstunder är oftast supermysiga och vi har ett jättefint samspel. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att hittills är jag en rätt okej mamma. Sedan får vi väl fråga Elliot vad han själv tycker när han är sexton och inte får åka iväg till Ibiza med sina kompisar.

Första (andra) läkarbesöket

Idag har vi varit på Elliots första läkarbesök. Första läkarbesök på BVC alltså. Vi har redan hunnit med ett besök på akuten. Jag skulle säga att det dröjde ungefär tre veckor av Elliots liv innan vi blev så oroliga att en hel lördag bara tvunget måste spenderas på barnakuten. Han andades lite konstigt. Det rosslade och hade sig. Ju mer han andades desto mer panik fick jag och jag kunde omöjligt komma ihåg om han alltid hade låtit så till och från eller om det var något nytt. Väl på barnakuten rosslade han förstås inte alls. Och ingen feber hade han heller. Sköterskan som undersökte honom sa att han tvärtom verkade hur pigg som helst. Vi hamnade alltså längst ner i prioriteringen och fick vänta i fyra timmar innan vi fick träffa en väldigt pedagogisk läkare som helt klart var väldigt van vid, och kanske en aning trött på, personer som oss. Nervösa förstagångsföräldrar som åker in till akuten så fort bebisen hostar. Vi har alla varit där.

Läkaren undersökte vår son och konstaterade att han var frisk som en nötkärna. Han förklarade för oss som om vi vore dagisbarn att vi inte behöver åka till akuten om barnet inte har feber, inte är ovanligt slött och om han äter som han ska. Vi tittade ned i golvet och skrapade lite grann med fötterna och mumlade ett okejtackhejdå. Men eftersom jag sov helt utan oro den natten så var det klart värt skammen jag kände över att ta upp en stressad barnakutläkares tid i onödan. Dessutom är mitt barn det viktigaste som finns i hela universum, det måste han ju förstå.

Men idag har vi alltså varit hos barnläkaren på BVC, för att vi var kallade. Faktiskt. Allt såg fint ut. Läkaren klämde, kände, lyssnade och Elliot fick sin första vaccinering och doktorn var mäkta imponerad över hur stark han är. När man lägger vår knappt två månader gamla bebis på mage så tar han sig upp på armarna och lyfter inte bara nacken utan även hela bröstet. Det är sånt man skryter om nu för tiden och om två veckor ska vi börja på vår föräldragrupp, jag kommer att vara odräglig. Jag känner det redan nu. Jag kommer bli en sån vars barn är helt klart bäst på allt. Vilket jag i och för sig antar att de andra föräldrarna också kommer hävda att deras barn är. Så kommer vi alla prata om hur bra våra avkommor är och ingen kommer att lyssna. Det blir kul.

Första allt

I ett helt annat liv för sex år sedan skrev jag ett inlägg som jag kallade ”Sista allt”. Jag stod min sista dag i skobutiken för tanter, vilket var ett helt fruktansvärt tråkigt jobb där en timme kändes ungefär lika lång som de här sex åren som passerat sedan dess, och där jag hade sommarjobbat efter min högskoleexamen. Jag badade ett sista bad i mitt badkar i min lägenhet och somnade för sista gången tillsammans med min älskade hund Solo i min säng. Jag skulle lämna lägenheten, hunden och Gävle för att  flytta till Stockholm. Det hela var väldigt sorgligt, stort och skrämmande och jag minns hur ledsen jag var just den dagen, hur jag nästan ångrade mig. I slutet skriver jag att jag längtar efter första allt. Första allt känns alltid så mycket bättre och roligare. Jag har ju så klart hunnit med massor av första allt sedan dess men nu, sex år senare, är det ändå annorlunda. Det är min egen lilla familjs första allt.

Vi har redan upplevt det första leendet och de första charmiga ooo-ljuden, idag var en annan typ av första. Det första att fira tillsammans. Vi firade visserligen Elliots enmånadsdag med tårta också, fast då sov han under hela festen och om man ska vara helt ärlig så var det nog mest en ursäkt för att äta tårta. Nu har vi firat Jonas och Elliots första gemensamma fars dag. I morse gjorde jag och Elliot i ordning en lyxig frukost på sängen till Jonas. Jag gjorde det mesta (allt) av frukosten men Elliot, som hade varit vaken och peppat inför detta ända sedan klockan sex, bidrog med ett strålande humör. Han fyrade av så många leenden och glada oooo’n att vi blev så uppspelta att Elliot till slut blev helt trött och somnade. Man kan kanske inte tro det, men det är rätt lätt att överstimulera en liten bebis när man är ivriga förstagångsföräldrar.

Idag har Elliot, dagen till ära, på sig sin AIK-body för första gången. Enbart för sin pappas skull frångår han sina vanliga djurtema-kläder för denna mer sportrelaterade outfit. Jag känner att jag kanske borde göra detsamma för min pappa nu på fars dag. Men något säger mig att jag inte skulle vara lika söt i en body med Gefle IF’s logga på och dessutom har jag tyvärr ingen. Men han är ändå, liksom Jonas, världens bästa pappa. Och hade jag haft en GIF-body hade jag satt på mig den. För min pappas skull.

Till månen och tillbaka

Jag hade egentligen inte tänkt skaffa barn. Jag har aldrig varit intresserad av barn och aldrig haft något sug efter några egna. Och hjälp vad tröttsamt jag tyckte att det var med människor vars hela liv och sociala medier kretsade kring deras barn. Det var verkligen ingenting för mig. Vi reste runt i Europa och drack vin och åt sena middagar på fina restauranger som det typiska DINC-paret vi var och jag älskade mitt liv.  Men efter att jag hade fyllt trettio började ändå något att knorra inuti mig. Först ganska tyst men sedan lite högre och högre.  Jag kände plötsligt en obeskrivlig längtan efter ett litet liv att ta hand om. Kanske inte just där och då, men någon gång i en inte allt för avlägsen framtid kunde jag nog tänka mig en alldeles egen liten miniperson. En liten avbild av mig själv.

2014 sa vi. 2014 är året då vi försöker oss på att skaffa en bebis. Man måste ju börja någon gång och man får ju räkna med att det tar några månader. Och det fanns självklart en rädsla för att det inte skulle gå alls. Två och en halv vecka efter att vi kommit hem från vår nyårsresa till Paris kunde jag konstatera ett väldigt tydligt, blått plus på Clearblues graviditetstest. Jag var så lycklig och rädd och panikslagen. Men mest lycklig. Eller kanske mest rädd. En graviditet innebär konstant rädsla för en sådan som jag, en sådan som har ett kontrollbehov av en annan värld. Helt plötsligt hade jag den här grejen, inuti mig, som jag inte kunde kontrollera alls. 

De första tolv veckorna vågade jag knappt gå på toaletten för att jag var rädd nästan varje gång för att upptäcka ett missfall. Sedan skulle vi göra KUB och då var jag rädd för att det inte skulle finnas någon bebis alls där inne och för resultatet. Så den konstanta rädslan för att inte äta ordentligt, för att barnet inte skulle växa och utvecklas som det skulle. Senare vid det stora rutinultraljudet var jag så nervös att jag trodde att jag skulle kräkas. Men efter det kom en period då jag var en aning coolare. Dessutom hade jag börjat känna rörelser och ingenting är så tryggt för en gravid kvinna som att känna de där små, små sparkarna och buffarna från personen i magen. En person som man redan älskar över allt förstånd och som är mer dyrbart än någonting annat i livet men som man ändå på något vis inte kan skydda än. Sen blir man större och tyngre och sparkarna kraftigare och rädslan ersätts av ren och pur längtan efter att få träffa personen som lever sitt vardagsliv därinne. Som boxas och hickar och har sig. Som går helt bananas när man äter lite för stark mat och som sover när man själv är vaken och tvärtom. Man börjar undra hur han ser ut, kommer han att ha hår när han föds? Vilken ögonfärg kommer han att få? Vem kommer han att vara lik? Kommer han att ha min uppnäsa?

Sju dagar innan beräknat datum gick vattnet och två dagar senare fick jag värkstimulerande för att hjälpa förlossningen på traven och jag har aldrig varit så uppspelt inför någonting som jag var den dagen. Jag såg fram emot det här så mycket. Jag såg fram själva upplevelsen. Jag såg till och med fram emot smärtan som ingen hade kunnat beskriva för mig men som jag hade förstått skulle vara nästintill ohanterbar. NU HÄNDER DET! Tänkte jag exalterat och skakade av endorfiner och adrenalin. Och det hände. Det hände verkligen och ont gjorde det. Jag hade sagt innan att jag minsann skulle klara mig utan Epidural. Jag var livrädd för den, jag hade läst så mycket om negativa upplevelser där den hade verkat fel, inte verkat alls eller gett biverkningar så vidriga och långdragna att det  inte var värt själva bedövningen. Men när mina värkar var igång för fullt och jag upptäckte att jag bara blev kräkfärdig av lustgasen tog jag ett hårt filmiskt tag om barnmorskans arm och skrek nästintill panikslaget efter Epidural. Jag struntade i om jag så skulle bli förlamad i benen för resten av livet bara det slutade göra ont. Jag fick inga biverkningar alls och det slutade göra ont (och jag började tjata om bajs).

Ungefär tre timmar senare fick jag äntligen träffa personen som hade huserat i min mage under så många månader, som jag aldrig hade träffat men som jag ändå tyckte att jag kände på något vis. Han kom ut alldeles röd, skrikande och helt perfekt. Jag visste redan innan att jag älskade honom men jag hade aldrig kunnat förstå innan hur mycket man faktiskt kan älska en person man precis har träffat. Någon som är så liten och så helt beroende av mig. Jag var helt euforisk. Hög, nästan. Jag kan fortfarande knappt förstå att det är sant, att just jag fick bli mamma till den här.

Och det var så det gick till när jag blev en sådan där person vars hela liv och sociala medier kretsar kring sitt barn. Världens mest underbara varelse. Mitt allt. Som jag älskar mer än till månen och tillbaka.För alltid.

Det här med gravidkilon

Jag har alltid trott att jag skulle gå upp minst trettio gravidkilon eftersom jag skulle vara en sån som skulle ”passa på”. Jag hade sett framför mig hur jag skulle ha cravings på choklad och tårta och kaker. En craving så hård och mäktig att ingen skulle få komma i min väg och jag skulle vräka i mig med gott samvete eftersom jag skulle äta kaker, choklad och tårta "för två". Och jag skulle skrika åt min kille att springa iväg och köpa den ena efter den andra onyttigheten. Precis så som de gör på film. Och jag hade sett fram emot detta! Jag hade sett fram emot detta så mycket. Det skulle ju vara det bästa med hela graviditeten. 

Jag mådde aldrig illa under min graviditet men det första som hände var att jag helt plötsligt inte kunde äta choklad, alls. Jag tyckte att det var jätteäcklgt. När Roy Fares bakade sånadär härliga kladdkakor i Nyhetsmorgon var jag tvungen att stänga av för att jag inte stod ut med att ens se choklad. För övrigt så var jag inte sugen på några sötsaker eller onyttigheter över huvud taget. Allt jag var sugen på var körsbärstomater. Och det höll i sig i sex månader. De värsta sex månaderna i mitt liv. Sen vaknade jag upp en dag och var helt plötsligt sugen på choklad. Och efter det gick det förstås lite utför med gravidvikten.

Hur som helst så var det ju ändå lite skönt i efterhand att inte ha gått upp de där trettio kilona och nu var ju tanken att jag direkt efter förlossningen skulle börja tappa mina gravidkilon och eftersom det inte var så många så skulle det gå fort. För det hade jag ju tänkt och enkelt skulle det gå också. Dels tänkte jag att man bränner sjukt många kalorier genom att amma, sedan hade jag tänkt gå långa, snabba barnvagnspromenader. Och så skulle jag ju förstås aldrig hinna äta någonting eftersom man ständigt skulle sitta med en skrikande bebis på armen. Återigen blev jag blåst. Amningen funkade inte riktigt, fogarna och bristningarna gör fortfarande så pass ont att jag har svårt att gå längre sträckor och bebisen sover så mycket att jag hinner äta tonvis med choklad. TONVIS! Dessutom går det ju utmärkt att äta det med en hand. Tydligen går man inte ner i vikt av att sitta stilla och äta choklad så istället för att gå ner de gravidkilon jag hade så har jag nog lagt på mig ett par postgravidkilon. Men bebisen verkar tycka att det är jättemysigt att ligga på min mjuka mage. Och så länge han är nöjd… tänker jag och tar en till bit choklad. Jag har ju oceaner av tid för power walks och sallader.Senare.

Att besegra ett monster

I tisdags gjorde jag det som alla mammor och pappor någon gång i livet måste göra. Det är ingenting någon vill göra, men ibland spelar det ingen roll hur panikslagen man är, man bara måste. Från början trodde jag att det var jag som bara var harig men efter att jag hade lagt ut min historia på Facebook så förstod jag att det verkligen var en grej det här. ALLA tycker att det är obehagligt och genast kände jag mig mindre ensam. Och mindre som en liten lort. Därför tänkte jag att jag borde dela med mig av historien även på bloggen. Kanske kan den få någon mer att känna sig lite mindre ensam.

Jag och en annan tjej med barnvagn stod samtidigt och tittade på hissens "ur funktion"-lapp med likadana desperata ansiktsuttryck. 

"Den kanske funkar ändå" sa jag."

 "Mm" sa hon och tryckte på knappen. Ingen hiss kom trots att vi stod där ytterligare ett par minuter och väntade. Men vi hade ju egentligen redan förstått vad vi skulle bli tvungna att göra. 

"Jag är inte redo för det här" sa jag. 

"Inte jag heller. Jag är alldeles gör ny." sa hon. Vi stod kvar ytterligare en stund och spanande efter mer rutinerade mammor som åkte ner för rulltrappan med sina barnvagnar. Kände hur vi blev mer och mer sturska.

"Nu gör vi det!" Sa jag till denna helt okända mamma, hon nickade och så gjorde vi det. Vi åkte ner med våra barnvagnar som om vi aldrig hade gjort annat. Men med hjärtan hamrande som nervösa hamstrars i våra bröst. 

"Det går ju fint det här!" Ropade hon bakom mig efter en stund. Och jag log fast hon inte kunde se det. Och ner kom vi. Fortfarande samma mammor, fast ändå visste vi att vi inte alls var samma mammor längre. Något hade förändrats. Vi var rulltrappeåkande mammor nu.

Vi skiljdes åt lite sådär som om man inte visste om man egentligen borde kramas och kanske byta nummer. Sådär som när två främlingar har genomgått en livsavgörande pärs tillsammans. Har någonting riktigt stort ihop. Tillsammans hade vi klarat den, rulltrappepremiärturen.

Och när jag skulle hem var hissen tack och lov lagad. Någon slags måtta med sturskhet får det ändå vara på en och samma dag.

Ett litet inlägg om bajs

När jag startade den här bloggen var jag mycket yngre än nu och spenderade mina dagar med att spana på kille som jobbade på Systembolaget och kvällarna med att dricka rödvin och kanske dansa. Nu flera år senare har jag och min sambo varit tillsammans sjukt länge, vi har precis fått världens sötaste barn och livet ser lite annorlunda ut. Som föräldraledig med en snart sju veckor gammal bebis har man ju fortfarande lite tid att fundera kring saker och framför allt har man tid att skriva ner dem så det tänkte jag att jag skulle göra. Enkel men komplicerad återuppstår alltså ännu en gång. Och jag återupptar den här bloggen på det mest eleganta sättet jag kan komma på, genom att skriva ett inlägg om BAJS. Då kan man kanske också förstå ungefär varthän den barkar, den här bloggen.

När vi var på den förlossningsförberedande kursen berättade barnmorskan där att enligt en undersökning som Expressen hade gjort så var blivande mammors största skräck inför förlossningen att bajsa på sig. Det är inte alls ovanligt att de födande kvinnorna tar lavemang under värkarbetet för att slippa detta. Jag oroade mig för tusen andra saker. Som till exempel att spricka (vilket jag gjorde), att livmodern skulle spricka (vilket den inte gjorde), att förlossningen skulle dra ut på tiden (vilken den inte gjorde) eller framför allt att något skulle hända med barnet (som kom ut som världens mest perfekta lilla varelse). Hur som helst, jag oroade mig inte alls för att bajsa på mig vid krystvärkarna, vilket fån att oroa sig för sånt, tänkte jag. Innan. Men jag blev under själva förlossningen plötsligt onaturligt intresserad av detta. Jag pratade väldigt mycket om just bajs efter det att EDAn hade kickat in och jag var i något slags uppspelt rus av att inte ha ont och att ändå hålla på med den här massivt stora grejen, att föda barn.

Jag pratade hela tiden om bajs och frågade barnmorskan mer om det än om man kunde se barnets huvud än. Hon sa att jag inte skulle oroa mig. Men jag oroar mig inte, svarade jag stolt och lite för snabbt, jag bryr mig inte! Och sen vidare ”bla bla bajs bla bla bajs bajs bla bla.”. Det behövdes nog ingen Freud för att förstå att allt tjat om bajseriet ,vilket jag enligt egen utsago brydde mig så lite om, egentligen var lite av en issue för mig. Ändå. Och efteråt kände jag ett oerhört behov av att få veta. Hade jag gjort det eller inte..? Jag frågade barnmorskan. Med det nyfödda barnet vid mitt bröst frågade jag allvarligt den största frågan av dem alla. ”Bajsade jag på mig?” Hon svarade att jag inte hade gjort det och jag skrattade och sa att det var ju skönt, INTE FÖR ATT JAG HADE BRYTT MIG, lade jag till lite för högt, gällt och lättat. Andra kanske poopar på sig under sina förlossningar, men inte jag inte. Nähädu, inte jag. Och hade jag varit en emoji hade jag varit den med solbrillorna. 

Och där hade allt kunnat få sluta som en solskenshistoria men när jag hade släppt allt det där med bajs och återgått till att beundra den lilla, röda varelsen i min famn tillägger min barnmorska glatt att hon brukar säga så till alla som frågar. Oavsett om det kommit poo eller ej under förlossningen så säger hon alltid att det inte har det, säger hon till mig. SÅ. HIMLA. TASKIGT.