03.30

Igår på kvällspromenaden mellan klockan sex och sju var jag så trött att jag drack en halv liter kaffe för att orka med nattningen som, om man har otur, kan dra ut till klockan elva. Men oftast blir det ju tidigare än så, men det kan vara bra ändå, att liksom vara förberedd.  Men Little did I know att nattningen skedde precis under tiden som jag aningslöst drog i mig en halv liter uppiggande medel.  Så när bebisen sov från klockan sex  låg jag själv med gigantiska, helt otrötta ögon och stirrade upp i taket när klockan hade passerat midnatt. Dessutom med en mer och mer panikartat insikt om att barnet troligtvis skulle vilja kliva upp för dagen långt innan gryningen. Typ klockan två. Klockan tre vaknade han och ville ha mat. Men medan han lyckades somna om direkt efteråt så hade effekten av kaffet tydligen inte riktigt klingat av på mig så jag låg vaken igen. Och av någon helt outgrundlig anledning kom jag att tänka på Uddevalla. På vilken konstig parentes i mitt liv det var.

Klockan halv fyra låg jag alltså i min säng, i Stockholm , mil bort i både tid och rum, bredvid min sambo och med min bebis i sin säng  och tänkte på staden där jag i princip blev strandsatt i tio månader för hundra år sedan i ett helt annat liv. Jag tänkte på den fantastiskt fina och nyrenoverade lägenheten jag och min dåvarande kille flyttade in i första januari. Jag tänkte på alla nätter jag satt själv i den lägenheten när han inte kom hem och jag tänkte på hur kall den alltid kändes. Och på hur jag blev smalare och smalare och det enda jag åt var grillad kyckling. Jag tänkte på hur jag blev utkastad efter bara två månader för att lämna plats åt min killes ex-flickvän och hur jag själv flyttade in i en lägenhet i det så kallade knarkhuset där polisen alltid stod utanför och det alltid var någon som skrek. Jag tänkte på alla promenader med hunden fram och tillbaka till hundvakten, på killen jag dejtade som sa att han var tjugotre men som bara var nitton. Jag tänkte på alla fester och de vänner jag faktiskt fick där trots att jag inte kände en enda människa när jag flyttade dit. Jag tänkte på när vi nattbadade och på när vi kastade sten på min före detta killes fönster som om vi vore femton istället för tjugofem. Jag tänkte på mitt jobb på Böcker och Blad på Torp som jag älskade. Jag tänkte på alla timmar jag och en kompis spenderade i stadens Bingohall och på alla timmar jag spenderade i telefonen med mina bästa vänner i Gävle och längtade hem. Jag tänkte på ett annat ex som helt plötsligt dök upp i Uddevalla och var alldeles galen och började ringa och hota mig. Och känslan jag hade i magen när jag var hemma i Gävle och hälsade på och visste att jag skulle vara tvungen att återvända till Uddevalla. Slutligen tänkte jag på hur det kändes när jag hade städat ur min lägenhet och flyttfirman hade åkt norröver och jag låg i ett rum på ett hotell precis bredvid tågstationen och visste att dagen efter skulle jag få åka därifrån och hem till Gävle för alltid. Eller för ett par år åtminstone.

Det knappa året i Uddevalla var det absolut mest vrickade i mitt liv. Alla förväntningar som grusades och alla helt surrealistiskt galna saker som hände när jag bodde där men ändå också, vännerna jag hade. Och jobbet som jag trivdes så bra med. Jag vet att jag hatade att bo då där men i natt när jag låg och tänkte tillbaka kändes det ju ändå som om jag hade rätt kul emellanåt. Men framför allt har jag så svårt att koppla att det har hänt i det här livet. Det känns så väldigt långt borta. Nästan lite som om det har hänt en helt annan person och inte mig. Som om det är något jag har fått berättat för mig. Eller en bok jag har läst.

Och bebisen, han sov ända till halv åtta. Och jag tänker att om jag aldrig hade flyttat till Uddevalla så kanske inte Elliot hade funnits. En fjärils vingslag och allt det där.. Så det var nog värt ändå.