Den vilda bebin

Eller inlägg trehundraåttioen om sömn. Som sagt, sömnen är ju en central del i livet. Särskilt när man har fått en bebis. Och sömnen uteblir. Egentligen uteblir ju inte vår sömn så mycket eftersom vår bebis sover i princip hela natten med ett par uppvaknande för mat. Och jag inser ju vilken fantastisk tur vi har och hur mycket avundsjuka det genererar. Han har ju sovit så sen han var typ tre veckor. Men hans sömn är ändå något som det ständigt pratas om i det här hushållet.

”När var du ute med Elliot senast?” är den vanligast förekommande frågan hemma hos oss. Som om han vore en hund. Vårt problem ligger inte i att Elliot inte sover på nätterna, som sagt. Utan att han fortfarande (oftast)  gör det så jättedåligt om dagarna. Med några få undantagsdagar då har verkar glömma bort att sömn är hans absoluta nemesis. Han ÄLSKAR att vara vaken. Han är dessutom supercharmig och världens gladaste bebis så jag har egentligen inget emot det men så kan ju hans sömnbrist mynna ut i en rejäl skrikfest och roligare fredagskvällar än så kan man ju ha. Min bebis är en nyfiken gladfis som tycker att det där med att sova på dagarna är ett nödvändigt ont som nåt pucko har kommit på och som man helst bara vill strunta i. Men när jag letar sömntips på nätet så blir jag galen på alla ”skapa rutiner kring sömnen så bebisen vet när det är dags att sova”. Vi behöver inget sånt. Dels för att han har en superb dygnsrymt. Och dels för att han VET när det är dags att sova. Det är ju det som är en del av problemet! Vi skulle snarare behöva tips på hur man överraskar bebisen med sömn. Hur han liksom sitter där och är glad och leker med sina händer och tänker att det är värst vad livet är fröjdigt idag och då BOOM! ÖVERASKNINGSSÖMN!

Fina människor kommer med välmenande (och efterfrågade!)  förslag som ”lägg dig bredvid bebisen då somnar han på studs!” Först det första nej, det gör han inte. Och för det andra nej, det gör han verkligen inte. Lägger man honom i vår säng är det lek och bus tills man inser att man försöker lura honom att sova. Människors favorittips är att man ska sätta honom i sele. Och det är ju förståeligt för att alla bebisar älskar att sitta i sele, tätt mot mammans kropp. Förutom min klaustrofobiska bebis som blir alldeles rasande när man försöker pressa in honom i något himla fack. Glöm det, tänker han och stånkar och stönar och knuffas och buffas och skriker tills man inte har något annat val än att plocka ut honom igen. Sen finns det de som säger att man bara ska lägga honom så somnar han väl och då står jag där och känner hur jag får en liten hjärnblödning.

Men vagnen funkar förstås fortfarande. Men jag tror att han är oss på spåren där, även fast vi brukar låtsas att vi inte alls lägger honom i vagnen för att han ska sova. Och tittar bort och visslar medan vi kör den tjugo extra gånger över den knaggliga raksträckan på Långholmen. Vi behöver nog börja tänka ut något nytt. Det gäller liksom att vara idérik, företagsam och hela tiden ligga steget före.