Det fjärde utvecklingssprånget

Tiden går så himla fort! I morgon blir Elliot sjutton veckor gammal och på tisdag ska vi fira hans fyramåndersdag genom att smaka på morotspuré. Jag tror att det blir en succé efter att ha sörplat enbart ersättning i fyra månader. Jag blir ju less på tacos bara vi äter det två helger i rad. Hur som helst så innebär just den här tiden i Elliots liv att han för ett par veckor sedan klev in i utvecklingsfas nummer fyra enligt appen Wonder weeks och  boken Växa och upptäcka världen. Särskilt boken är en verklig livlina för mig under de här sprången och jag läser citaten från andra språngföräldrar om och om igen. De får mig att känna mig normal och det är skönt.

Detta fjärde språng är det längsta hittills och enligt Wonder weeks började det när Elliot var fjorton och en halv vecka gammal och ska kulminera ungefär nu. Och Elliot följer appen på dagen, vilket han även har gjort med de tidigare sprången. Han har i ett par veckor varit lite.. annorlunda. Han har sovit lite sämre och liksom inte varit sitt vanliga spralliga jag. Och för ett par dagar sig eskalerade det hela precis som vi visste att det skulle och de typiska språngdragen infann sig. Han vill nu ofta bli buren och vara nära (vilket ju gör att selen äntligen kommer till användning ordentligt) och han vill gärna bli underhållen. Han är lite ledsnare än vanligt och  äter och sover sämre, osv. Men man ser även färdigheter som han håller på att lära sig, som att ta tag i fötterna, vända från rygg till mage, blåsa salivbubblor, göra pruttljud med munnen och lite såna där, livsnödvändiga saker.

Ett ”ofog” han har börjat med de senaste dagarna är att vakna ”tidigt”. Jättetidigt, tyckte jag. En dag vaknade han redan klockan sex. Och de två senaste dagarna har han vaknat klockan sju. Dessutom har han vaknat på natten för att äta TVÅ gånger istället för en gång. Jag beklagade mig lite över detta till Jonas igår, att det är sååååå jobbigt nu när han inte sover om mornarna. Och jag måste gå upp en gång extra på natten. Jag är så trött att jag dööööööör. Lät det. Så i morse googlade jag på det här utvecklingssprånget för att se om vi verkligen ska ha det så här i tre veckor till och hittade ett blogginlägg av en tjej som hade tvillingar i samma språng. Dessa tvillingar sov alldeles i otakt på dagen och den ena tyckte att det var morgon klockan halv fem. Den andra skrek från klockan ett på natten fram till just fem ungefär.

Här har jag gått och gnällt över att min unge bara sover mellan nio och sju. Och vaknar TVÅ gånger. Så jag är tvungen att gå upp, ge honom mat och lägga ner honom i sängen TVÅ gånger istället för en. Ibland känner jag mig som en bortskämd snorunge med den här bebisen vi har. Jag behöver en verklighetscheck lite då och då så att jag kan förstå hur bra vi har det. Och tänka på att det finns folk som har det värre. Mycket, mycket, mycket värre. Det är alltid lite skönt att veta tycker jag.