måndag 12 januari 2015

Min bebis, superhjälten

Igår hände en såndär grej med min bebis som är helt alldeles utomjordisk. Jag trodde inte mina ögon och min mun såg ut som öppningen till en fågelholk för kungsörnar. Jag blev så uppspelt att jag nästan kissade på mig och jag kände att jag genast måste berätta för varenda människa vad min fantastiska bebis precis hade gjort. Först skickade jag ett sms till min sambo, barnets far, för jag tänkte att han är ju den person som skulle bli mest exalterad av alla jag berättade det för. Även om det är svårt att komma upp till min nivå av uppspelthet eftersom den i regel ligger några snäpp (eller ljusår) över alla andras. Förutom kanske min kompis Karin, hon är nog också på ungefär samma nivå. Efter önskad respons mailade jag min mamma och whatappade min syster.

Alla höll så klart med om att min bebis måste vara något alldeles extra som utvecklas i den takt som bebisar gör mest. Sedan var jag på väg att skicka ett mass-sms till typ tio av mina närmaste vänner innan jag hann hejda mig. Jag ställde mig frågan ”Är det här intressant för andra?” och egentligen kom jag fram till att min bebis så klart är intressant för hela världen. ALLA måste bry sig om varenda utvecklingssteg ungen tar! Men så lade jag band på mig och lät bli.

Men jag vill att ni ska veta att igår tappade mitt barn ut sin napp på bröstet, plockade upp den med handen OCH SATTE TILLBAKA DEN I MUNNEN! Som en jäkla superhjälte! 

Inga kommentarer: