Utebliven skrattfest

Sporrade av att det verkar vara så nära fortsätter vi ivrigt våra försök att få Elliot att skratta och Elliot ler stort och ger ifrån sig olika läten som inget av dem är skratt. Jag höjer rösten så högt i i falsett att halsen gör ont, låter så busig jag bara kan och känner mig inte ett dugg fånig. Jag smyger mig på honom samtidigt som jag tjuter ”Nu kommer mamma och kittlar dig!” och liksom visar tydligt med händer och fingrar vad som ska hända och Elliot ser överförtjust ut och det känns som om vi båda tänker att nu jävlar händer det. Nu kommer skrattet, tänker jag. Och den här gången kommer det faktiskt att bli roligt, tänker Elliot och hans ögon riktigt strålar av glädje och förväntan.

Och sedan sviker vi varandras förväntningar. Ett slags antiklimax uppstår när jag kommer fram till själva kittlingen. Elliot är inte kittlig. Alls. Han verkar tycka att själva kittlingen är urtråkig och man riktigt känner besvikelsen han utstrålar när hans hopp om något riktigt roligt grusas. Han slutar le och är helt plötsligt inte alls sådär nära ett skratt som han var vid de höga förväntningarna inför vad som skulle hända. Och jag känner hur jag misslyckas som den roliga mamman som får sitt barn att tjuta av skratt.

Och så där håller vi på om dagarna. ”Nu kommer mamma och kittlar dig!” Stort leende och förtjusningsblicken, alla höga förväntningar och sen – antiklimax. Kanske borde komma på något ny taktik...