Den mysigaste stunden

När Elliot ska sova på kvällarna kan det sluta med att han hamnar i matkoma. Han somnar med flaskan i munnen och jag brukar låta honom ligga så i min famn en halvtimme innan jag försiktigt lägger ner honom i hans säng. Men om han är en aning piggare när nattningen liksom sätter igång på allvar, alltså efter dusch, pyjamas, vaggsång, etc, så bär jag  på honom och egentligen är detta det mysigaste alternativet även om jag varje gång upplever en stund av uppgivenhet.

Vi släcker ner vardagsrummet, vilket också är Elliots sovrum (vilket i vår pyttelägenhet innebär att hans säng står ungefär en meter från vår) och så bär jag honom mot min axel. Och liksom vaggar fram och tillbaka på samma sätt som när jag var gravid. Och han  ligger där och pladdrar och ser sig omkring i det mörka rummet. ”Ooh!” är hans favorituttryck. Han låter faktiskt lite som en väldigt bestämd uggla där han hänger. ”Ooh! OH!oh!OOh!"  Och hans nyfikna blick missar inget i dunklet.

”Han kommer aldrig att somna…” säger jag till Jonas varje kväll efter att ha burit på Elliot i ungefär tio minuter. Dels säger jag det eftersom Elliot verkar så väldigt pigg och dels för att jag har så väldigt lite tålamod. Det är verkligen känslan jag har, han kommer aldrig att somna och jag förlikar mig med tanken. Men så börjar Elliot tystna lite och varvar mellan att suga på sina egna händer och att suga på min axel så att min tröja känns som en blöt trasa efter en stund. Och pratet låter liksom mer lojt. Ugglan låter mindre bestämd och mer frågande och försiktigt viskande. ”Ooooh..?”

Då är det dags för nappen. När den är i vet man att nu är det inte långt kvar. Då känns det som att det kommer att hända ändå, han kommer att somna. Ikväll också. Och det är nu den börjar, den mysigaste stunden på hela dagen. Elliot pillar lite med sina små fingrar på min arm, tittar fortfarande ut i rummet med verkar liksom inte se lika mycket. Jag passar på att gosa med hans mjuka huvud och buffar honom lite i rumpan. Elliot fortsätter att pilla på min arm medan hans lilla pyjamasklädda kropp blir allt tyngre. Så glider först armen ner. Och sedan faller huvudet lite bakåt. Och så sover barnet. Ungefär en kvart efter att jag har sagt att han aldrig kommer att somna. 

Från hundra till noll på tjugo minuter. Min lilla superhjälte.