Hur man blir en sann livsnjutare

För hundra år sedan, alltså innan jag fick barn, hörde jag på radion att forskning visade på att människor som inte har barn är generellt lyckligare än människor som har barn. Men att människor som har barn blir lyckligare än människor utan, när barnen flyttar hemifrån. Nu tror jag att jag hörde det här i Tankesmedjan så sanningshalten i påståendet kan jag inte alls gå i god för. Men jag kan redan efter fyra månaders föräldraskap förstå grejen. Det handlar om att uppskatta värdet av tid för sig själv.

Innan vi skaffade barn så hade vi det lite soft på kvällarna när vi inte hade något särskilt planerat. Vi kanske såg någon film, drack något glas vin, slökollade på teve. Vi hade det slappt och skönt liksom, varken mer eller mindre. Eller ibland mer så klart. Men vi uppskattade det inte så som jag nu efter att ha skaffat barn, inser att vi borde ha gjort. Jag upplevde liksom inte våra fria kvällar som någon lyx. Nu för tiden när vi lyckas få barnet att somna klockan halv nio och kan titta på en film eller somna till ett halvt glas vin så uppskattar jag det på en helt ny nivå. En nivå som ligger så långt över nivån jag hade innan att jag inte ens trodde att den här nya nivån existerade. Häromkvällen såg vi Gone Girl, jag hade redan läst boken så jag låg egentligen bara i soffan och tänkte att fan vad gött vi har det. Och i lördags då barnet somnade klockan åtta och vi satt med tända ljus och drack ett glas vin var jag så euforisk att jag nästan grät. Jag sträckte ut benen, spretade med tårna och kände i varenda fiber i min kropp att bättre än så här kan man knappast ha det ändå. Ett glas vin. I soffan. Det krävs liksom inte mer än så för att bli euforisk och nästan känna någon typ av overklighetskänsla inför den här tiden som jag fick spendera för bara mig.

Vad jag vill säga är att jag hajar grejen nu. Människor med barn har  vett att njuta mer av tiden då de inte har barn. Alltså i vårt fall när barnet sover, vilket på senare tid har blivit från åtta på kvällen istället för elva (så himla mycket yaaaay!). När man inte har barn tar man ju liksom tiden man spenderar mer för given, för den finns ju alltid där för bara en själv. Tänker jag. 

Sen spenderar jag visserligen ofta halva kvällen med att stå och titta på det sovande barnet.