Apropå skratt

Det är så spännande att ha en bebis. Det händer ju liksom nya grejer varje dag. Elliot har börjat med en ny typ av ljud. Han tar i så att han blir alldeles röd i hela ansiktet och sen liksom pressar han ut ett slags tjut. Ett riktigt ordentligt glädjetjut, om man så vill. Antingen det, eller så blir han bara så stolt och glad över att han har lyckats åstadkomma ett så fantastiskt läte. Jag menar, vem skulle inte bli det? Han ser helt överlycklig ut när han gör det här ljudet. Tungan rätt i mun och sen världens största leende och så tjutet som kommer långt nerifrån magen och syns i ögonen. Jag har fått för mig att han tror att han skrattar. Att det här tjutet är ett skratt. För oftast kommer det när man busar med honom som allra bäst och man är mitt i det här ”Nu händer det, nu kommer skrattet”. Och istället kommer alltså det här ljudet från en alldeles illröd bebis som ser ut som att han verkligen har åstadkommit något stort och livsavgörande.

Nu är han ju bara fyra månader så i princip allt som kommer ur honom är ju alldeles underbart gulligt så det känns ju okej om det är så här han skrattar. Men om han fortfarande låter såhär istället för att skratta när han är trettiofem så tänker jag att han kanske inte kommer att ha så många kompisar som vill hänga i roliga sammanhang.