tisdag 22 juli 2008

Du får aldrig ner mig igen

Juli 2006, Uddevalla

Jag hade diskat klart och funderade precis på vad jag skulle äta när mobilen ringde, ett okänt nummer. Det var Han. Jag hade träffat honom tidigare under dagen. Jag hade träffat honom för första gången på sex år. Stött på honom i stan som av en slump. Han hade frågat efter mitt nummer och jag hade inte vågat säga nej.

Jag visste att det var fel att svara och ändå gjorde jag det. Kanske var det den där fegheten eller så var det en märklig nyfikenhet som styrde mina val den där dagen.
”Hej!” Sa han glatt. Som om han var vem som helst. Som om jag var vem som helst. Som om ingenting var förändrat. ”Jag tänkte att vi kunde fika nu idag.” Inte som en fråga utan som ett påstående, en självklarhet, som alltid med honom och en fika blev bestämd.
”Lova det!” Bad han när jag sa att jag skulle ringa upp när jag var klar och jag lovade. Återigen hade han bestämt över mig och jag kände hur jag började falla tillbaka i gamla mönster, till den personen jag var då - med honom. Vi lade på och jag gjorde mig i ordning.

Jag mådde lite illa när jag ringde upp senast ringda nummer. Han svarade på två signaler, lät glad men samtidigt lite förvånad, som om han inte riktigt hade trott att jag skulle ringa tillbaka. Som om jag skulle ha vågat någonting annat.
”Ska jag komma och hämta dig?” Frågade han.
”Nej, jag kan gå.”
”Okej.” Han lät misstänksam. ”Men jag kommer och möter dig då, var bor du?”
Jag ville inte att han skulle veta. Bad honom istället möta mig vid polishuset, på säkert avstånd från mitt eget hem.
”Bor du där Markus bodde förr?” frågade han och drog ut på stavelserna när han uttalade Markus namn. ”Du trodde inte att jag visste om det va? Men jag vet allt.” Fortsatte han triumferande och jag började undra vad jag hade gett mig in på. Jag kände alltför väl igen honom nu. Kände igen det där obehagliga kontrollbehovet.

Jag reagerade på hur lik sig han var. Han såg likadan ut, uppträdde likadant. Tänk att en människa kan förändras så lite på så många år. Och jag, jag som hade förändrats så mycket. Liksom växt och blivit vuxen.
”Undrar du inte hur jag visste om dig och Markus?” frågade han det första han gjorde när vi sågs.
”Nej, inte direkt, det är ju en ganska liten stad.” Svarade jag men han låtsades inte om mitt ointresse.
”Direkt efter att jag träffade dig tidigare idag ringde jag en kontakt till mig och bad honom ta reda på om allt om dig.” Kontakt? Jag visste inte om jag skulle tycka att det hela var obehagligt eller bara löjligt. Hur som helst så tänkte jag att han allt är en sorglig människa ändå.
”Jasså? Vad berättade han mer än att jag och Markus har varit tillsammans då?”
”Nej, det var inget mer.” Svarade han lite förläget men skyndade sig att tillägga att det var allt han hade velat veta. ”Jag får reda på det jag vill.” Sa han och log. Det där leendet. Det där leendet sa allt, det sa att han trodde sig ha kontroll över mig. Han ville skrämma mig på ett sätt som inte skulle få mig att dra mig undan. Men jag var starkare nu. Jag var inte längre någon osäker liten nittonåring.

Han föreslog att vi skulle gå ner till festivalområdet där karusellerna och lottstånden låg.
”Du vet väl hur mycket jag tycker om lottstånd!?” Skrattade han och jag visste. Vi gick Kungsgatan ner mot Kampenhof och karusellområdet. Väl där nere strosade vi omkring, tittade på folk, köpte lotter och fastnade slutligen vid gripklorna. Han mutade till sig en nalle när vi aldrig lyckades få tag på någon. Han gav den till mig och för ett ögonblick kändes det mysigt. Kanske var det ljuden, doften av tivoli eller värmen som gjorde det men det kändes som när vi var tillsammans, en sådan dag då allt var bra. En av de där sällsynta dagarna.

Men även de sällsynta dagarna slutade inte sällan med att han blev arg och fick mig att gråta antingen av psykisk smärta eller av fysisk. Oftast var det skitsaker som triggade honom. En mottagen blick, ett oskyldigt leende eller något annat simpelt missförstånd. Så slutade även denna kväll, den spårade ur i en svartsjuka från hans sida som var helt obefogad och som han egentligen inte ens hade någon rätt att känna. Skillnaden var att jag nu kunde dra mig undan och att han inte kunde driva mig till tårar. Han kom inte åt mig och det störde honom. Jag tog mig ur det där greppet som han alltid har haft om mig, även under alla de år vi inte ens sågs. Jag la på när han ringde och skrek åt mig, efter att vi hade skiljts åt. Och han kunde ingenting göra, förutom att terrorisera mig med telefonsamtal och sms, som förblev obesvarade.

Jag tror att det där var sista gången jag såg honom, att jag aldrig kommer att se honom igen. På något sätt är jag ändå glad att vi sågs. Jag vet inte om jag någonsin hade känt mig fri från honom och insett min faktiska storhet om vi inte hade setts (av en slump i en liten stad i västsverige av alla ställen). För det är nyttigt att äntligen inse att mannen som en gång tryckte ner en, som fick en att känna sig liten och värdelös, egentligen är ingenting.

Det kändes lite som att... jag vann tillslut.

20 kommentarer:

Lyckligt Ovettig sa...

Ja, du vann. :-)

Minna sa...

Ja grattis till mig. Och grattis till dig som orkade ta dig igenom hela texten, det trodde jag inte om någon :)

Mary sa...

Fn vad bra gumman, så starkt gjort!
Ja ibland måste man gå igenom vissa saker för att inse hur långt man kommit.
Kram

Sverka sa...

Klart vi orkar ta oss igenom denna roman, den var ju bra! Och du, bra jobbat!

Minna sa...

Mary: Jag önskar bara att jag hade gjort det sex år tidigare. Men hey, bättre sent än aldrig :)

Det var en märklig känsla, hur han inte hade förändrats alls och jag var som en helt annan person. Han blev helt förvånad när det som fungerade på nittonåriga jag inte alls fungerade på mig som tjugofem.

Kram

Sverka: Tack! :)

magnus thorn sa...

Guts!

Mary sa...

Jag vet. Det är mkt man önskar att man gjort tidigare men hey du var helt enkelt inte redo då. Ibland tar det ett tag innan vi kommer till insikter och det är det som formar oss.

Du skulle inte vara den du är idag utan din historia brukar jag tänka när allt känns tungt o lite onödigt.

Det måste kännas otroligt skönt att känna att man inte är den som stått still (jag blir faktiskt förvånad över hur många msk som verkar stå still, de är många)

Minna sa...

Magnus: Yes!

Mary: Jag brukar också tänka att jag inte hade varit den jag är utan honom men jag kan heller inte då låta bli att tänka att jag hade kunnat vara bättre. Särskilt eftersom jag liksom fastnade i det där mönstret och inte tog mig ur det förrän den där sommaren, när jag kom till insikt. Nåväl, insikten varit här och jag vet vad jag är värd.

Eller hur. Jag förstår inte hur man inte kan förändras någonting alls på så lång tid. Stackars människor.

Silver (eller Sune kanske) sa...

Intressant läsning! Även om det var jobbigt bitvis. Jag känner det som hugg i bröstkorgen när jag läser om såna personer. Du får inte omge dig med såna bags of shit till människor och det var bra att få ett avslut. Du verkar ju vara en go tös :)

Och ja, du har verkligen vunnit! :)

Minna sa...

Silver (varför sune kanske?): Jag skrev ett inlägg förut som egentligen är ett utdrag från en längre text, om vår tid tillsammans som egentligen säger mer om vad han var för slags människa (http://blogg.aftonbladet.se/15534/perma/579124). Jag fattar inte varför jag inte sa ifrån tidigare då redan när det hände.

Jag omger mig inte med såna människor längre. Nu umgås jag bara med människor som får mig att må bra, det är så mycket bättre. :)

Anonym sa...

Klart du vann Minna!
Du är ju bäst =)

Det var väl det som var meningen med den där hastiga flytten till uddevalla, tiden var inne för "storstädning" av kropp och själ!
//syster

Minna sa...

Syster: I know :D

Ja, det var nog det. OCH om jag inte hade flyttat till uddevalla så hade jag säkerligen inte fått det här jobbet i Stockholm. Allt hänger liksom ihop på något sätt. :)

Käpt'n Flint sa...

Fan vad bra du skriver! Jag kom på mig själv att tänka att jag satt o läste en Håkan Nesser-roman mitt i din text. Det känns lite barockt att en så skönlitterärt fungerande bra text faktiskt är på riktigt.

Grattis till att du är en av oss som fortsätter utvecklas och lämnar skiten bakom. Keep on keepín' on!

Minna sa...

Käpt'n Flint: Oj, vilken komplimang! Jag blir helt generad. Tack så mycket. :)

Och tack igen, ja. Man måste vara varse om vad man är värd och sedan inte nöja sig med mindre.

Carro sa...

Usch Minna jag minns när du ringde mig då.
Klart att du vann du är ju mycke starkare än den där idioten såna människor är egentligen bara svaga idiot psykopater som tyvärr är manipulativa.

Minna sa...

Carro: Ja, fyfan! Och de där samtalen jag fick sen. Verkligen psykopat. Tur att man är av med honom nu.
Och du var en klippa :)

Eldregn sa...

Du skriver så fängslande, även på den här bloggen =)

Härligt att läsa att du kommit så långt som du gjort, att du inte lät honom komma åt dig.

Be proud of yourself! Ja av två anledningar då =)

Kram

Minna sa...

Eldregn: Hej! Vad gulligt sagt av dig, tack.

Det var väl det enda självklara egentligen, att inte låta honom komma åt mig. Den där gången åtminstone.

Kram

Cobra Rax sa...

Psykopater har vi fått nog av. Jag har gjort ungefär samma resa. :(
Heja Minna! :)

Minna sa...

Jobbigt =/

Ja men nu håller vi oss till bra saker!