Bruno K

Hans minspel, hans sätt att gestikulera, hela hans uppenbarelse gör att det känns okej att skratta trots att orden han uttalar egentligen är sorgliga. Hans dikter får en helt annan dimension när de berättas av honom än när jag själv läser dem. Och kanske är det vad som gör honom så bra.

Sedan är det något charmigt över att han avslutar varje dikt med ”Yeahss” och en knuten näve. Och visst är det något oerhört häftigt med hans sätt att liksom digga med huvudet emellanåt. Som att han hör någon ohörbar musik. Som att han räknar in takten. Det är som att se någon framföra musik. Utan musik.

Det var stort. Det var större. Och nästa gång jag läser hans dikter blir det med helt andra ögon. Det är ett som är säkert.