Ibland mer än annars

När min farmor levde så tittade hon varje dag på den brittiska evighetsserien Hem till gården. Ibland råkade jag komma dit mitt i ett avsnitt och då blev en extra stol framplockad och ställd framför teven i sovrummet. Hon tittade alltid på den lilla teven i sovrummet. Medan man satt där blev man livligt uppdaterad om allt som hade hänt sedan sist man hade råkat stövla in mitt i ett avsnitt och sett ett halvt. När programmet var slut blev man bjuden på världens godaste köttbullar. Jag förstår inte hur en människa kan få köttbullar till något så gott och extraordinärt men hon kunde hon, min lilla farmor.

Det är snart tio sedan hon gick bort men fortfarande brukar jag titta på Hem till gården lite då och då för hennes skull. Jag förfäras över den där smutsiga familjen Dingles bara för att jag vet att hon gjorde det, men jag vill också så gärna berätta för henne att dom faktiskt har skärpt till sig nu. Jag engagerar mig i alla bybornas problem, hemligheter och affärer för att jag vet att om hon fortfarande skulle ha levt, så hade hon uppskattat att sitta bredvid mig och leva sig in i serien med mig. Det finns stunder då jag nästan kan höra hennes röst när hon ivrigt berättar varför man inte bör gilla en karaktär. Andra stunder hör jag hennes förtjusta skratt när någon annan karaktär gör någonting tokigt. Hon var så go, min lilla farmor.

Ibland saknar jag henne mer än annars.