torsdag 15 maj 2008

Som ett tyst farväl

Jag anar din hand där jag ligger med ryggen mot dig i min säng, känner den snudda min axel när du tror att mina ögon är slutna i sömn. Nästan osäkert rör du vid min hud. När fåglarna kvittrar utanför fönstret och solen långsamt börjar resa sig mot himlen känner jag hur din hand försiktigt tar farväl av min ryggs alla linjer. Jag låtsas sova och önskar att dagen aldrig ska komma. Om jag bara kunde tvinga tillbaka solen, om den här natten ändå kunde vara för alltid.

Från vardagsrummet hörs låg musik från stereon som vi i rödvinsrus glömde bort att stänga av kvällen innan. Vår musik. Du vet inte om att den är vår men jag hör hur du tyst nynnar med. Jag sjunger utan ljud, formar diskret orden med mina läppar. Jag formar ljudlösa ord om omöjlig kärlek och om älskande par som skiljs åt och inser att sången inte bara är vår, den är vi.

Vi är inte meningen, det vet vi redan båda två. Vi var aldrig meningen. Kanske är det därför du nu smeker min rygg och kanske är det därför jag låtsas sova. Som ett tyst farväl.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Men Minna,tror du inte att det kan bli ni igen,nån gång i framtiden.
Det måste vi tro på!

Det där var en som tog tag i mig,berörde,sånt uppskattas.

Jag tror.....

Jonkenkram.

Anonym sa...

Fint s� det blir aj i hj�rtat.
Kanske inte meningen - just nu?

Anonym sa...

Hur det än ligger till var det en fin text och jag känner igen det så väl från mitt eget s.k. liv.

Minna sa...

Jonken: Nej, det var nog som sagt aldrig meningen och kommer nog aldrig att bli meningen heller. Men jag tror också. Jag tror att det finns någon annan med vilket det är meningen.
Kram!

Essim: Texten är egentligen inte särskilt aktuell, eller texten är det men inte innehållet. Hade det varit meningen någon gång så hade det nog redan varit. :)

Sverka: Tack. Jobbigt bara att du känner igen dig, det är ingen rolig känsla.

Anonym sa...

Nej, det var i en tidigare del av mitt liv så det gör inte så mycket :)

Minna sa...

Sverka: Goodie =)