På darrande ben

Dagens fina väder lockade till en långpromenad med hunden och med Lars Winnerbäcks Daugava i öronen. Jag skulle gå ner till udden och hypnotiseras av solen som glittrar så fint i vattnet en sådan här dag. Det var åtminstone vad jag hade tänkt. Mina långpromenader tillsammans med hunden brukar aldrig gå särskilt bra och de brukar inte bli speciellt långa. Framförallt så blir de aldrig så där fridfulla som jag kan önska att de skulle vara. Och så självklart även idag.

Vi hinner inte ens komma ut från innergården innan en Amstaff dyker upp från ingenstans och flyger på Solo. För en sådan hund skulle det räcka med ett bett för att ha ihjäl en hund som min. Färskt i minnet har jag artikeln om den lilla hunden som blev ihjälbiten på tåget av en pitbull och utan att direkt tänka efter, böjer jag mig ner och plockar upp min vilt skrikande hund. Solo biter mig i handen men jag känner det nästan inte alls. Jag kommer mig inte ens för att säga något utan står där och glor medan ursäkterna från den andra hundens ägare haglar över mig. Sedan går jag därifrån på darrande ben och med hjärtat fortfarande i halsgropen.

Vi gick hem ganska direkt, en långpromenad kändes föga lockande. Solo klarade sig utan några direkta skador. Han har några röda rivmärken på magen och jag tror att han är lite skakis fortfarande. Jag vet att Solo kan vara aggressiv mot andra hundar. Han har knappt några tänder så jag är inte rädd att han ska skada någon annan men jag är rädd att han ska hoppa på någon som skadar honom. Därför har jag honom kopplad, alltid. Men vad hjälper det när andra inte kopplar sina hundar.

Men för en gångs skull så var det faktiskt inte Solo som förstörde promenaden, fast jag hade nog hellre önskat att det vore så den här gången.