Kamouflage

Det känns som om jag flyr ibland när jag skriver. Gömmer ord i ord. Skriver en sak men menar en helt annan. Jag klär äkta känslor i påhittade texter, sanna meningar i falska ord. Stundom. Men det skulle jag aldrig erkänna. Knappt ens för mig själv. Men allra minst för dig.

Tidigare idag kallade jag dig för ”min älskling” i mina tankar, fastän att jag vet att du inte är det. Men det skulle jag aldrig skriva. Istället skulle jag stapla bokstäver till poesi med alla eventuella känslor sammanpressade till ett trettiotal ord som säger någonting helt annat än det jag egentligen känner. Som ett kamouflage.

Jag begär inte att du ska förstå, vill inte att du ska förstå. Fast innerst inne så önskar jag att du någon gång kunde läsa mellan raderna och se in i mitt hjärta, om så bara för en stund. För där gömd i undertexterna ligger det lilla åbäket blottat för vem som helst att se. Bara den hittar dit. Bara du hittar dit. Men det gör du aldrig, kamouflage är min specialitet.

Jag sjunger med Oh Laura. Jag sjunger för lågt. ”It's a fine line between pleasure and pain.” Det låter helt skevt. Sedan väljer jag kategori för de här textraderna. Väljer ”Litterär gestaltning” bara för att vara på den säkra sidan. För det som står där, det behöver ju inte vara sant. Ännu ett mästerligt kamouflage.