Brasan som aldrig brann

Vi gick ner till parken för att höra våren sjungas in av manskören och sedan se den välkomnas av en ståtlig maj-brasa. Vi missade den sedvanliga ”Vintern rasat” men stod tålmodigt kvar och lyssnade på de andra. Inväntade ögonblicket då elden skulle tändas.

Nere vid den ihopsamlade högen av grenar och kvistar gick en man i blåställ och hällde bensin över hela rasket ur en tjugofemlitersdunk. När han tände elden vändes allas blickar bort från manskören och koncentrerades istället förväntansfullt på den annalkande brasan.

Elden tog sig inte. Mannen hällde på mer bensin och elden flammade upp bara för att brinna ut sekunden senare. Han upprepade samma procedur och så höll det på till det att hela dunken var tömd. På sina ställen brann det lite svagt men snart dog det hela ut. Vi gav upp ganska tidigt och gick hem, medvetna om att någon storslagen eld troligtvis inte skulle komma att kunna skådas.

Dagen efter gick vi förbi för att se om de någonsin lyckades. Det gjorde de inte. Mannen i blåstället hade fått ge upp och någon brasa brann aldrig för att välkomna våren i min stadsdel. Högen med alltför färska grenar och kvistar låg trotsigt kvar som om ingenting hade hänt. Som om våren aldrig kom den där kvällen.

Det hela kändes rätt dråpligt och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om mannen i blåstället som misslyckades med sin enda uppgift.