Leendet

”Varför ler du aldrig?” Hans röst är sorgsen, som om hela världen hänger på mitt leende. Som om jag är någon jävla sol vars leende ska lysa upp hela hans tillvaro som någon annan fånig klyscha.
”Jag ler väl.” Det gör jag. Jag ler. Ibland.
”Du ler så sällan.” Säger han med ett prövande leende på sina egna läppar. Det ser skevt ut. Han passar inte i att le så där. Jag ler inte alls.
”Om jag log oftare skulle mitt leende sakna betydelse. Som en plastig barbiedocka med död blick. Eller som en bilförsäljare vars leende är en lögn. Vill du att jag ska ljuga med död blick?”
”Ja. Om det får dig att le.” Han är allvarlig nu. Det osäkra leendet har flytt hans läppar som en rädd liten fågel i en höststorm.
”Då ler jag, för dig ler jag.” Men du skall veta att jag inte menar det.

Lite senare säger han att han älskar mig.
Och jag ler.