Som ett tyst farväl

Jag anar din hand där jag ligger med ryggen mot dig i min säng, känner den snudda min axel när du tror att mina ögon är slutna i sömn. Nästan osäkert rör du vid min hud. När fåglarna kvittrar utanför fönstret och solen långsamt börjar resa sig mot himlen känner jag hur din hand försiktigt tar farväl av min ryggs alla linjer. Jag låtsas sova och önskar att dagen aldrig ska komma. Om jag bara kunde tvinga tillbaka solen, om den här natten ändå kunde vara för alltid.

Från vardagsrummet hörs låg musik från stereon som vi i rödvinsrus glömde bort att stänga av kvällen innan. Vår musik. Du vet inte om att den är vår men jag hör hur du tyst nynnar med. Jag sjunger utan ljud, formar diskret orden med mina läppar. Jag formar ljudlösa ord om omöjlig kärlek och om älskande par som skiljs åt och inser att sången inte bara är vår, den är vi.

Vi är inte meningen, det vet vi redan båda två. Vi var aldrig meningen. Kanske är det därför du nu smeker min rygg och kanske är det därför jag låtsas sova. Som ett tyst farväl.