Som vackrast när hon gråter

”Måste du vara som vackrast när du gråter?” Frågar han försiktigt och stryker bort en av dessa ändlösa tårar från hennes kind. Rödgråtna, maskarakladdiga ögon är på intet sätt vackra men han har en förmåga att se bortom svartgråstrimmiga kinder och svullna ögon. Han ser henne som den hon är innanför sitt bräckliga skal. Blottad och naket sårbar. Genuint vacker. Han ser henne, rätt in i henne, som ingen annan.

Tårar bränns. Hon har tidigare funderat över det uttrycket. ”Tårarna brände innanför ögonlocken”, det har alltid känts så banalt, så tråkigt och fantasilöst. Men tårar bränns. De bränner innanför ögonlocken och de bränner när de rullar ner längs kinderna. Som eld bränns de. Små salta elddroppar bränner hål i hennes kinder när hon tyst svarar honom det enda hon vet att hon kan svara:
”Så lämna mig inte då.”

Han darrar lite när han kysser henne, som om hans innerlighet inte riktigt får plats i gesten. En kyss, ett sista farväl innan han lämnar henne ensam. Hon är vackrare än någonsin men han vänder sig inte om för att se. Han ser henne inte längre. Det är hennes öde. Att vara osedd av de enda ögon som verkligen kan se henne.