Som en av grabbarna

Det blev visst lite ferre till slut men jag är inte alls trött även fast jag la mig senare än på länge igår. Ändå känns det lite segt att behöva gå till jobbet idag. Särskilt eftersom det bara är måndag och en hel arbetsvecka stundar.

Nästa tillställning blir en vinylafton då var och en tar med sig fem vinylskivor som vi ska lyssna på. Det bestämde vi igår. Egentligen bestämde dom det, men Magnus förklarade ju för de andra att jag var som en av grabbarna så jag antar att jag är medräknad. Förövrigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om att bli sedd som en av grabbarna, jag vill väl vara feminin. Eller något.

Ett par bilder från kvällen. Solo däckade ganska tidigt, direkt efter fotbollen nästan.

Stundande födelsedagssupé

Ikväll ska jag på födelsedagssupé hos min vän Magnus. Jag fick en inbjudan via sms i veckan där det stod att jag med respektive är välkommen. I brist på respektive tar jag med mig Solo. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Men jag vet inte hur Magnus skulle känna om jag raggade upp en sistaminutenrespektive heller, eller hur en eventuell sistaminutenrespektive skulle känna inför en sådan tillställning. Nåväl, det finns väl andra än hunden att samtala med när man väl är där får man hoppas.

Hur som helst så har jag köpt världens sämsta present som uppvägs av världens bästa förklaring samt en lista med användningsmiljöer. För det är ju ändå tanken som räknas, även om tanken kommer efter att man har köpt presenten.

Världen är uppochner

Det är lördag och klockan är snart halv tolv. Jag ska gå ut med Solo på kvällspromenaden. Det är alltså lördag och klockan är snart halv tolv och jag är trött och vill sova.

Jag har tittat på ”Försoning”, den var halvbra men Keira Knightley var snygg som vanligt. Sedan kollade jag på "Cold Case" som idag gick tillbaka ända till 1919 och handlade om suffragetter. Eller ett mord på en av dessa. Jag blev sugen på att läsa genusvetenskap men nu får det banne mig vara slutpluggat. Kvällen avslutades med Nelson Mandelas födelsedagsgala och jag kan bara konstatera att Queen är ingenting utan Freddie Mercury.

Men nu är klockan alltså halv tolv och jag ska snart gå och lägga mig - en lördag. Världen är uppochner.

Fängsla mig

Jag är sugen på rödvin och fängslande samtal med någon intressant människa. Sådana där samtal som varar hela natten och som avrundas först framåt småtimmarna när vinet är urdrucket. Rödvin kan ge huvudvärk dagen efter och jag ska jobba i morgon så det får vara. Och även om jag inte skulle jobba i morgon så finns här varken rödvin eller någon intressant människa att samtala med.

I morgonkväll kanske..?
Någon kväll i alla fall.
Helst snart...

Gömd i biomörkret

Jag vet inte om jag tycker om att gå på bio. Jag är en filmbölare och bör således inte vistas bland folk när jag ser på film. Och av någon anledning finns det alltid något att böla åt i filmer. Om det inte är sorgligt så är det lyckligt, helst flera gånger om. Men ikväll har jag minsann ändå varit på bio och jag har bölat och snyftat som aldrig förr gömd i biomörkret med två lika bölande och snyftande vänner i sällskap. För den delen så var vi tre nog inte ensamma om att sitta och snyfta i den fulla biosalongen.

Filmen var bra, godiset tog slut och en av mina vänner hade förberett sig med servetter till oss alla tre att torka tårarna med. Hon känner oss så väl.

Festivallängtan

Fördelen med mitt nya jobb är att jag kommer att kunna spara pengar och faktiskt göra saker för dem när jag känner för det. Att spara pengar som student är inte det lättaste för att inte säga helt omöjligt och därför har jag inte haft möjlighet att göra något som kräver pengar. Så nu är min plan som sagt att spara pengar när jag flyttar. De sparade pengarna ska bland annat gå till Roskilde nästa år. Jag börjar sakta men säkert närma mig trettio och jag har aldrig varit på någon festival så jag känner att det börjar bli dags nu. Och vad passar då bättre än att dra iväg på festivalernas festival?

I år hade jag visserligen nöjt mig med Peace and Love. Om inte Anna Järvinen, Mando Diao, Melissa Horn, Sahara Hotnights, The Hives och Thåström hade varit tillräckliga anledningar så äras dessutom festivalen med ett besök av Mikael Wiehe och Ebba Forsberg. Men kassan är tom och jag får snällt vänta med sådana upplevelser till nästa år. Men då jäklar ska det besökas festivaler som aldrig förr!

När åldern har betydelse

Idag blev jag lite smått förälskad i en man som kom in i butiken. Kundklientelet på mitt jobb består till mesta del av damer mellan fyrtiofem och åttio. Ibland kommer det in herrar i samma åldersgrupp. Det är inte så ofta det händer att någon kommer in som får mig att stanna upp. Men idag kom det in en man som jag förälskade mig i lite grann. Han var säkert fyrtio år äldre än jag och tillhörde egentligen det vanliga klientelet, men han var långt stiligare än både Sean Connery och Tommy Lee Jones. Och hans utstrålning var som från en annan värld. En sådan utstrålning som riktigt hänför och gör så att man tappar andan.

De säger att åldern bara är en siffra men så där väldigt höga siffror känns inte helt okej för mig. Men om jag skulle träffa någon som han trettio år från nu så skulle jag lätt falla hals över huvud. Fast för tillfället tror jag att jag får försöka komma över min lilla förälskelse. Det tar nog en timme eller två.

Brevskrivning

Jag skrev ett brev till en vän idag. Ingenting speciellt egentligen, jag skrev det mest som ett tidsfördriv på jobbet. En paus från stirrandet på kassans digitala klocka som bläddrade fram siffror alldeles för långsamt. Jag tänkte skicka det. Ett vanligt rutigt A5-papper med text. Men jag kom hela tiden på fler saker jag ville berätta och tillslut innehöll det alltför lilla pappret alldeles för många ord. Så många ord att det inte riktigt gick att urskilja vad som stod.

Jag funderar på om jag antingen ska försöka mig på att tyda mina krumelurer och renskriva brevet så att en annan människa faktiskt kan läsa vad som står eller om min vän helt enkelt får vara utan det. Det var väl kanske inte så himla intressant ändå.

Mmmbop, eller inte

Jag vaknade av att The Hansons sjöng ”Mmmbop” och solen sken in genom de nerdragna persiennerna i mitt sovrum. För ett ögonblick trodde jag att jag var sexton och att dagen skulle spenderas på Sandsnäs i Hedesunda med tjejgänget. Det skulle hoppas från bryggan, spanas på killar, stekas i solen och ätas glass. Men jag insåg ganska snart att jag är tio år äldre och att dagen ska spenderas på jobbet.

Ibland är det mindre roligt än annars att vara vuxen.

I tanken har jag redan flytt

För fjärde gången på tre år packar jag ner mitt liv i lådor. Packar omsorgsfullt in den knappt använda kaffeservisen från farmor i silkespapper. Ner i lådorna. Igen. Packar ner krukor, böcker och annat som ändå inte används i vardagslivet. Mitt packande ackompanjeras av ett sorgesamt pianospel och en hes stämma. En födelsedagspresent från förra året snurrar i stereon.

I tanken lever jag redan någon annanstans. Där har jag flyttat till en plats som förhoppningsvis kan råda bot mot den kliande rastlösheten som ständigt håller mig sällskap. Egentligen är det två månader kvar. Två månader är ingenting. Men i tanken har jag redan flytt. Kroppen går på automatik. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår.

Bli någonting av

Kvällssolen pressar sig envist igenom nerdragna persienner fastän jag har sagt åt den att hålla sig borta. Jag har låst in mig. Eller möjligtvis låst världen ute. Det är en sådan dag idag eller kväll. En kväll av isolering från allt annat, alla andra. Isolerad från kvällssolar och människor. Men den där jäkla solen är envis eller så är det persiennerna som är dåliga.

Ser på ”Jack” och inser att jag inte alls gillar Göran Stangertz. Jag är inte så förtjust i filmens Jack, vet inte om det beror på Göran eller Jack. Det är något med hans ögon. Och hans mun. Kanske stör jag mig på sättet han pratar också, men framförallt på sättet han tuggar tuggummi. Man ska alltid hålla sig till böckerna. Filmerna bara raserar de bilder man har målat upp av karaktärerna som aldrig stämmer. Som om filmen skulle ha mer rätt än vad jag har. Som om min bild inte är lika giltig.

I filmen och för all del även i boken undrar de vad det ska bli av dem. Ibland kan jag undra samma sak. Men måste det bli någonting av för att det ska gillas? Egentligen vill jag nog helst bara dra till Gotland som i filmen, tälta, dricka öl och inte blir någonting av alls. Det är ju någonting det med. Men jag tror att jag nog nöjer mig med att gömma mig för sol och människor ikväll och kanske bli eller inte bli någonting av en annan dag.

Lite sliten

Igår gick jag och hunden den dryga halvtimmen hem till mina föräldrar. Där spenderade vi sedan hela dagen och hela kvällen. Vi firade midsommar och hade det jättetrevligt. Solo firade på hundsätt, förstås. Han jagade fåglar på tomten, skällde vaktande på förbipasserande och lekte med min systerson. Han tiggde så klart också, hunden. Ätbara saker stod det ju på bordet mest hela tiden så mycket tiggande blev det. Vid elva på kvällen promenerade vi den dryga halvtimmen hem igen.

Jag har varit vaken och uppe sedan nio, pigg och glad. Men Solo är lite sliten sedan igår. Han har fortfarande inte klivit upp ur sängen. Det är hårt att vara hund.

Ett vanligt telefonsamtal

Varför jag inte gillar att ringa till okända människor:

Minna: Hej, du hade svarat på min annons...
Kille: Ja, precis
Minna: Haha det lät som om du hade svarat på min kontaktannons.
Kille: …
Minna: Inte för att jag har någon kontaktannons ute.
Kille: …
Minna: …
Kille: Jo lägenheten...
Minna: Ja, just det.

Jag är inte bra på det helt enkelt. Alls.

Hur som helst så var lägenheten för dyr. Jag tror inte att jag kan lägga ut 6800 i månaden även om allt då ingår. Men jag skulle ringa ifall jag ångrade mig sa han. Jag kan ju föreställa mig hur det skulle låta.

Jag reser tillbaka i tiden

I ett samhälle där det mesta är datoriserat på olika sätt så är det ganska fascinerande att jobba där jag jobbar just nu. På mitt jobb finns inte en enda dator. Det finns inte en tillstymmelse till något datoriserat överhuvudtaget. Överallt på lagret ligger istället pärmar, massor med pärmar. En del är från början av nittiotalet, det står på dem. En del pärmar innehåller beställningar. På beställningarna sitter små bilder fastklistrade föreställande produkten beställningen gäller.

På sätt och vis är det som att resa tillbaka i tiden när man kommer in på mitt jobb, även om man bortser från bristen av datorisering. Nere i fikarummet, som ligger i källaren, står en gammal kaffebryggare och en plåtburk med skorpor. På väggen hänger det massor av tidningsutklipp, en del är gulnande. En del rör bokhandeln. Andra rör staden och andra ändå verkar helt ovidkommande. Fotografier av gamla Gävle pryder väggarna och det luktar kartong, kaffe och läder.

Uppe på kontoret sitter ett foto på väggen som föreställer butiksägaren och hans två anställda. De har jobbat tillsammans sedan de var tjugo år gamla. Nu är de runt sextio skulle jag tro. Fotot är från åttiotalet, kanske slutet av sjuttio. Det är som om tiden i butiken stannande ungefär när det där fotot togs.

Jag gillar det, för varje gång jag kliver in på jobbet känns det verkligen som om jag reser tillbaka i tiden. Och lite miljöombyte är ju alltid trevlig.

Det går bra nu

Det lönar sig tydligen att skicka iväg sitt CV till höger och vänster. Det lönar sig så pass mycket att jag nu har ett heltidsjobb till hösten. Ett heltidsjobb med bra lön (särskilt med tanke på att jag, som student, är van att leva på 7400 i månaden). Ett jobb som kommer att bli en utmaning. Det kommer att bli hur roligt som helst att jobba i en av Stockholms största bokhandlar och ansvara för deras kontorssortiment. Spännande liksom. Och jag är ju en boknörd.

Nu gäller det bara att hitta en lägenhet. Det går bra nu, så det ska väl inte vara så himla svårt.

Kramp

Om man inte har någonting att skriva så ska man skriva bara så där ändå, det säger alla som kan något om att skriva. Man ska flödesskriva. Bara skriva skriva skriva utan att stanna upp, utan att tänka efter, utan att tänka alls egentligen. Samla ord i en följd som kanske inte ens säger någonting. Sedan ska man hoppas på att det kommer något vettigt tillslut. Att meningar som betyder någonting börjar ta form. Helst ska man skriva flera collegeblock per år. Samla dem på hög i någon bortglömd låda i någon dammig garderob.

När man har några stycken ska man plocka fram alla dessa och studera dem, läsa alla nonsenstexter noggrant. Kanske att man kan använda några av texterna som man har skrivit i brist på någonting att skriva. Kanske att man hittar någon liten oslipad diamant som man kan fila på tills fingrarna blöder och huvudet är nära att explodera. Men vem har tålamod med sådant där? Lägga ner flera timmar på att skriva nonsens för att någonting av det kanske möjligtvis kan bli till något en dag. Det måste vara lättare än så. Det måste finnas en genväg.

Och vadå skriva i collegeblock förresten, Vem gör ens det nu för tiden? Fast jag saknar visserligen charmen med att skriva för hand. Allt känns så mycket innerligare så. Kramp i fingrarna till trots. Jag tror minsann att jag ska författa ett brev bara för att. För hand. I ett collegeblock. Det kanske kan bli början på någonting nytt.

Irritationsmoment

Någonting som gör mig irriterad är när människor som jag inte känner tar upp min tid helt i onödan. Som om den inte är någonting värd. Som om min tid är lite oviktigare än någon annans.

Igår ringde en snubbe som ville titta på min lägenhet. Jag vet att svarstiden för min lägenhet går ut på måndag så han var redan väldigt sent ute. Jag hade lika gärna kunnat vara bortrest över helgen och han skulle då få skylla sig själv. Nu är jag inte bortrest och jag är heller inte i regel en elak människa som säger sådant.

Han frågade när han kunde få komma och jag sa att han kunde komma som idag. Han meddelade att han skulle jobba till två men att han kunde komma efter det om jag skulle vara hemma då. Jag svarade att om han tänkte komma då så kunde jag vara hemma. Vi bestämde att han skulle ringa efter jobbet och sedan komma hit.

Människan har fortfarande inte ringt. Och jag har ju liksom suttit och väntat. Om han ändrade sig och inte ville komma hit eller om han fick förhinder så kunde han väl åtminstone ringa och tala om det. Nu funderar jag på att inte svara om han ringer, bara för att jävlas. Man slösar inte min tid ostraffat, det ska han ha klart för sig!

Verbalt krig

De skjuter på varandra med kulor av ord på våningen ovanför. Det är fullt krig. Jag ser framför mig en djungel med svettiga soldater som skjuter hejdlöst omkring sig. De är rädda. De skjuter kanske inte för att de vill skada någon annan utan för att de själva vill överleva. Jag föreställer mig att de på våningen ovanför vill samma sak fast på ett annat sätt.

Som en kulsprutas smatter hörs ilskna ord studsa mot väggar och tak. Mot tak och väggar och golv. Tillbaka mot den som först yttrade dem och sedan vidare. Den som pratar lyssnar inte och båda parter pratar högt och samtidigt. Som en eldstrid. Som om de skjuter med lösa skott och egentligen bara för oljud. Fast jag hör inte vad som sägs, bara att det sägs.

Så kommer ett sista skott. Ett riktigt, ett sådant som känns. De där orden som träffar mitt i hjärtat och får den andra personen att tårögt vackla till. De som dödar. Istället för en duns hör jag en dörr som smäller igen. Snabba fotsteg i trappen. Snyftande. Porten som slås igen.

Sedan är det tyst. Eldupphör.

Kära dagbok

Min hemska förkylning gick över på två dagar, redan i onsdags var jag pigg och kry. Jag vet inte om det var päronsplitten som gjorde det eller om jag helt enkelt är jäkligt bra på att blir frisk. Egentligen är det lite synd, nu när jag inte är sjuk måste jag göra vettiga saker. Till exempel måste jag börja packa lite. Eftersom det mesta till att börja med ska förvaras hemma hos mamma och pappa kan jag göra allt lite lättare genom att packa ner det som jag ändå inte använder. Då kan de när som helst komma och hämta en låda så slipper man (de) ta allt på en gång.

Sedan är det ju den där uppsatsen också som faktiskt ska skrivas klart under sommaren. Förbannade uppsats. Jag har nog aldrig hatat någonting så mycket som jag hatar den där uppsatsen. Fast jag vet ju att det är lite mitt fel eftersom jag aldrig får den klar. Men det känns som om den är ett levande väsen som endast existerar för att hänga över mitt huvud och vara spydig och få mig att må illa. Jag hatar den. Jag hatar den!

Igår var jag på snabbvisit i Stockholm, det var rätt vettigt. Jag klarade av att åka tunnelbana själv lite varstans. Jag är så stolt så stolt. Men det gäller att träna nu, om två och en halv månad ska det bli vardag. Det kommer att gå finfint. Jag är redan lite av en expert på att åka tunnelbana. Fast själva åkandet är inte så svårt i och för sig, det är att hitta rätt tunnelbana som är det knepiga. Men jag är väldigt bra på det också.

Förövrigt så fick jag till mitt B i journalistiken så nu ser jag fram emot ett B i hela kursen. Känns okej att få B. Jag är nöjd.

Jo, men det rullar väl på här. Det rullar på rätt bra skulle jag vilja säga.

Ofullständig

Kvarlämnad
bitter bismak
håller tillbaka
lyckan förblir
ofullständig
ofulländad
S k ä n d a d

Titta inte på mig
så där
Din blick gör mig
sorgsen

Barnsligt gott

Ända sedan igår kväll har jag längtat efter Päronsplitt. Pärsonsplitt längtar man gärna efter när man har ont i halsen. Det är inte bara gott, det gör halsen helt bedövad också. Dessutom kan Päronsplitt vara den fräschaste glassen någonsin. Hur som helst var det tydligen ingen som kunde läsa mina tankar och jag vara alldeles för sjuk för att gå till affären. Jag låg hemma i soffan och fantiserade om Päronsplitt tills jag somnade av utmattning och drömde konstiga drömmar om öde öar och tvärgamla ex som vägrade ge mig Päronsplitt.

Idag var jag piggare och var ändå tvungen att gå till affären för att köpa något mataktigt. Jag var egentligen inte ett dugg sugen på päronsplitt men jag tänkte ändå köpa en eller två i förebyggande syfte. Till min stora förskräckelse fanns päronsplitt inte att köpa i lösvikt men som tur var hittade jag till slut en kartong, en enda kartong. Jag snodde åt mig den och har nu helt plötsligt fjorton pärsonsplitt i min frys.

Jag tänkte att det kan vara bra att ha över sommaren, ifall det är varmt och man blir sugen även fast man inte har ont i halsen. Men om jag känner mig själv rätt är kartongen slut innan veckan är slut. För det där med att hushålla med det man har hemma är inte så mycket min grej särskilt inte om det är gott.

Så fort jag blir frisk ska jag...

Det känns som om hela mitt huvud är stoppat med ludd. Förutom halsen, där river tusen rakblad inåt. Och en rejäl uppsvullnad har tagit plats på ena sidan och det är knappt att teet går ner. Det ömmar överallt och allt går i slowmotion. Åtminstone går jag i slowmotion. Till och med mina tankar går långsammare än vanligt. Jag är alltså sjuk.

Att sitta på uteserveringar halva nätterna i girafftisha är tydligen inte att rekommendera. Men jag tycker inte synd om mig själv, inte än. Men om jag mår likadant i morgon så kommer självömkan att ligga högt upp på listan vill jag lova. I morgon ska lägenheten storstädas för på onsdag ska den visas. Fast ännu är det långt till onsdag. Och till i morgon. Jag har hur mycket tid som helst på mig att ligga i soffan, bli frisk och tänka på saker, långsamt förstås.

Det är dagar som dessa som jag får för mig saker som ”jag borde börja springa. Ja, det är jag sugen på. Så fort jag blir frisk ska jag börja springa.” Kanske är det för att jag vet att jag helt legitimt kan skjuta upp det eftersom jag är sjuk eller så är det bara ren feberyra. För jag vet och ni vet att jag inte kommer att börja springa när jag är frisk.

Festligt

Min kompis Magnus och jag i onsdags.

Kortet har jag snott från Klubb Kobras blogg, sådant måste man kanske säga om man inte vill att folk ska börja stämma en till höger och vänster. Trycket på min tröja föreställer en giraff med stickad basker. Det är sådant som är inne i sommar, åtminstone i min lilla värld. Men jag är ju inte direkt någon modeguru. Men snygg är den, giraffen!

Och en trevlig kväll var det. Det syns ju på oss, att vi har hur kul som helst. Åtminstone syns det på mig, med min fina skuggmustasch och pussmun. Magnus är bara cool, men sedan har ju han en riktig mustasch också.

Vilse

Jag drömde inatt att jag hade flyttat till ett sött litet radhus i Göteborg. Men jag var ute och yrade i natten och kunde inte hitta hem. Jag hade glömt bort vad gatan hette och allt jag kunde göra var att beskriva för människor hur mitt radhus såg ut. Men ingen kunde hjälpa mig och jag kunde inte hitta hem.

Jag antar att det är mina rädslor som speglas i mina drömmar. Jag är rädd att inte hitta hem, väl medveten om att det där hemmet egentligen inte alls är geografiskt. Det handlar inte om en plats, utan om en känsla och jag vet inte riktigt var jag ska finna den.

Proud mary keep on burnin

Det blev ingen personalfest för mig igår. Det blev öl och irish på Tant Grön med Tina och Magnus istället. Uteserveringen som kvällen i ära hade världens vanligaste trubadur och en servitris som inte var helt hundra. Trubaduren sjöng alla de där låtarna som alla trubadurer alltid sjunger på sådant vis som trubadurer alltid sjunger dem på. Ibland försökte han att få med sig publiken, det gick så där eller snarare inte alls. Förutom två överförfriskade damer som satt längst fram, de skrålade med och önskade så klart Creedence om och om igen, till trubadurens oerhörda förtjusning. Sedan avslutade han varje låt med ”Thank you, thank you musiclovers”. Förutom damerna i fram var det igen som applåderade.

Magnus: Vad har ni på fat?
Servitris: Öl.
Enough said.

Vidare fortsatte vi till en klubb som en gammal klasskompis till mig har tillsammans med ett par andra. Den klasskompisen gick jag i samma klass som från fyran till nian. Han var nog förövrigt min andra kärlek, efter Anders förstås. Klubb kobra, där spelades det schysst musik. Jag blev uppbjuden att dansa av en kille som måste ha varit tjugo år yngre än jag. Nåväl, sju år yngre kanske. Jag tackade nej och kände mig gammal. Magnus bjöd på violshots, då kändes det lite bättre.

Jag träffade en kille som kan ha varit i min ålder nästan. Vi kan kalla honom Benny. Han hade i alla fall en katt som var vit och som jag gosade med tills att mina ögon började klia och jag bestämde mig för att promenera hem.

Och av någon underlig anledning luktar jag citron idag. Funky.

Tidvis

Jag har hamnat i Winnerbäck-koma. Särskilt har jag fastnat för en skiva; Daugava. Jag har haft den rätt länge men av någon anledning gillade jag den inte under den första lyssningen så den har bara legat där månad efter månad och skräpat. Ända tills jag för ett par veckor sedan bestämde mig för att ge den en andra chans. Och nu var det plötsligen dags.

Alldeles speciellt har jag fastnat för en låt; Tidvis. Det är en sång som handlar om att gå vidare efter att ett förhållande har tagit slut. Den är så där sällsamt sorgligt vacker. Och man känner så väl igen sig i fraser som ” jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går” för så har väl jag också känt, flera gånger om. Vid tusentals tillfällen. Man saknar den där vännen man berättade allt för, som plötsligt inte längre finns där.

Men det finns en rad som slår alla andra, som kan vara en av de finaste men sorgligaste rader jag någonsin har hört. En sådan där enkel liten rad som träffar rätt i hjärtat. ”Jag ser dig fortsätta nu med varsamma kliv, jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv.” För finns det något mer plågsamt än när den man har älskat fortsätter ensam, eller för all del – med någon annan. När drömmarna man hade tillsammans plötsligt inte längre innefattar varandra. Det är en sådan där rad som sätter sig och sedan sitter den där och skaver. Länge och väl.

Han kan han också, den där Winnerbäck

Picknick är ett lustigt ord

Idag promenerade jag iväg till skolan för att lämna min slutmapp i journalistiskt skrivande. Det blev lite bråttom när jag klockan kvart över elva upptäckte att institutionen mappen skulle lämnas på, skulle stänga redan klockan tolv. Det resulterade i en rask promenad i sommarvärmen. Men jag hann på minuten lämna det jag skulle. Jag köpte en smörgås och en liten skål med fruktsallad i skolans cafeteria och unnade mig en picknick i sköna Boulongerskogen på vägen hem. Det hade jag sannerligen förtjänat.

Jag var långt ifrån ensam där denna härliga dag. Förutom alla människor som gick, satt och låg lite här och var så var parken full av fåglar som lystet sneglade på min mat. Jag gav dem halva min fruktsallad innan jag packade ihop mina grejer och drog mig hemåt. Så här hemma igen kan jag tycka att jag nog borde ha stannat kvar lite längre där vid vattnet. Med fåglarna. Synd att rastlöshet är mitt ok. Och att jag hade glömt boken hemma.

Picknickutsikt

Och soundtracket till hajen spelades i mitt huvud...

...Dundun dundun dundun dundun...

Det kan gå hur som helst

Jag har faktiskt ett liv utöver skola, flyttplanering, jobb, blogg och lägenhetsjakt också. På onsdag till exempel ska jag på fest. Det är en galleria här i stan som ska ha personalfest och dit har jag blivit medbjuden eftersom jag jobbade två dagar i just den gallerian i julas. Eller mest för att min finaste vän har bjudit med mig. Det kommer att bjudas på mat, vin och öl. Det kan ju gå nästan hur som helst.

Jag var på just en likadan fest för ett par år sedan då jag jobbade mer ordentligt i den där gallerian. Det gick lite hur som helst. Jag och min dåvarande chef blev bjudna på efterfest hos en kille som min chef envisades med att försöka ragga upp åt mig. Killen var trummis i bandet som hade spelat på festen och var hur snygg som helst. Fast jag var för.. eh.. trött för efterfest så jag gick hem istället.

Jag har för mig att jag minsann var på dejt med den där trummisen något år senare. Det gick inte så bra. Eller det gick väl egentligen inte dåligt heller men det blev inte så mycket alls mer än så. Ja, så kan det gå.

Spännande ska det bli på onsdag i alla fall.

A, B, C

Man måste lära sig så här i början av sommaren att man inte måste vara ute bara för att det är fint väder. Fast jag skulle nog har varit ute idag om det inte vore för att mina axlar fortfarande bränner från häromdagen. Och om det inte vore för att jag har en slutmapp att göra i journalistiskt skrivande, som så fint ska lämnas in på onsdag.

Jag har kommit på att jag inte alls gillar det här A:et jag fick i litterär gestaltning. Jag har aldrig haft särskilt höga ambitioner när jag har pluggat, huvudsaken att man får godkänt typ (vilket ofta har varit det högsta man har kunnat få dessutom). Men nu har jag ju helt plötsligt en ambition att få minst B i hela kursen vilket betyder att jag måste lägga ner en massa energi på den här slutmappen i journalistiskt skrivande. Jag tror att jag gillade att vara medioker bättre än det här. Det var mycket slappare så. Då skulle jag redan ha varit klar med min slutmapp för länge sedan.

Dessutom så har jag fastnat i Lundells Jack och det gör ju inte att jag blir klar fortare med min slutmapp direkt. Det hjälper inte alls faktiskt, men jag har svårt att slita mig. Jag hatälskar den. Den är så fel att den blir rätt. Och tillsammans med lite godis är det så mycket roligare att hänga med Jack och gänget än att skriva tråkiga nyhetsartiklar.

Kanske nöjer mig med ett C ändå. Det är ju fortfarande bättre än både D och E.