.jpg)
För fjärde gången på tre år packar jag ner mitt liv i lådor. Packar omsorgsfullt in den knappt använda kaffeservisen från farmor i silkespapper. Ner i lådorna. Igen. Packar ner krukor, böcker och annat som ändå inte används i vardagslivet. Mitt packande ackompanjeras av ett sorgesamt pianospel och en hes stämma. En födelsedagspresent från förra året snurrar i stereon.
I tanken lever jag redan någon annanstans. Där har jag flyttat till en plats som förhoppningsvis kan råda bot mot den kliande rastlösheten som ständigt håller mig sällskap. Egentligen är det två månader kvar. Två månader är ingenting. Men i tanken har jag redan flytt. Kroppen går på automatik. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vi väntar här på dig Minna. Jag jobbar på en stor "Välkommen hem, Minna!"-banderoll att hänga upp över Drottninggatan :-D
Haha va härligt! :D
oh, det där känns igen. efter att ha levt i en resväska i nästan ett år... take care!
Kan till viss del känna igen det där. Sedan början av 90-talet har det blivit många flyttar, många flyttkartonger...
Men nu har vi landat. Det har däremot inte rastlösheten, men den kan man inte "flytta bort", man kan bara lära sig att tämja den; Något jag håller på med..
Hoppas att allt blir bra till slut.
Jag flydde i många år till jag hittade hem, trodde inte det gick men här är jag.. hemma.. Lyckades JAG, så lyckas du med :)
Amazonen: Jag ska också bo i en väska from now on. Jag orkar inte packa lådor mer. Ha det fint :)
Magnus: Jag skulle vilja landa någon dag men jag antar att det kommer det med, när man minst anar det. Tämja rastlösheten är en idé kanske. Jag ska prova det jag med.
Kanske lyckas vi helt en dag.
Elina: Tack för hoppet :) Jo, men ingenting är omöjligt säger dom.
Skicka en kommentar